Tackar!

Vilken märklig dag det är. Blev, till skillnad från igår, väckt från flera håll. Men morgonen blev lång och lite sen ändå. En nära mår pyton, försöker finnas till hands samtidigt som det för mig har lösts upp knutar idag som gör mig glad. Kanske är också det en form av balans? Att vi ibland gråter tillsammans och att en annan gång har en av oss en ljusare dag när den andre inte har det?

Jag hade en lunch med en vän idag. Nu är hon min vän, förut var hon en av mina anställda. Vi har arbetat så nära varandra i flera år, rest ihop, delat hotellrum, arbetat tajt och mycket. Sedan blev det fnurror. Eller egentligen en jättestor fnurra där vi hamnade i varsitt läger. Vi blev osams och besvikna på varandra. Och väldigt, väldigt ledsna. Trots att det faktikst inte var vi. Vi styrde inte och vi gjorde vårt bästa, båda två. Vi har rett ut det, vi har låtit det lugna sig. Sommaren har fått gå. Och i dag sågs vi och hade en så härlig, rolig och avslappnad lunch. Jag är så otroligt tacksam över att vi kunde mötas såhär efter allt som har hänt. Jag känner riktig, riktig tacksamhet över det. När jag promenerade tillbaka till kontoret efter lunchen så tänkte jag vidare på det här med tacksamhet. Funderade på andra saker jag är tacksam över, små som stora. Och jag kom på en hel del.

Nästa knut som löstes upp var när jag äntligen ringde O. (Mitt livs största kärlek, ni vet..?) Jag ringde honom för att prata med honom om Stora sonen. Det var nämligen så att på ett möte med psykologerna på Mellanvården så togs ämnet "Män i Stora sonens Liv" upp. Där fanns tre att prata om enligt sonen. Pappan, O och Exet. Pappan lyser med frånvaro och ointresse och tilliten är lika med noll. Stora sonen är arg och besviken och uttrycker det med en kyla tillbaka, som att han inte bryr sig om sin pappa . (Vilket han naturligtvis visst gör...) Om Exet sa han att han saknar honom väldigt mycket och att han önskar att de kunde ha kontakt. Men de kan de inte. Det är tråkigt och svårt att riktigt få honom att förstå. Sedan sa han om O; "O är den som har varit som en riktig pappa för mig, som gjort saker och brytt sig om och som jag levt med som en pappa. Han var bra att bo med och jag ser upp till honom. Han är fin."

O finns där, lite i barnens liv. De ses i bland, men ganska sällan. Han är en god person och han gillar dem. Mellanvården undrade om inte O kunde finnas lite mer i Sonens liv. Om det var okej med mig. Självklart är det okej med mig!! Jag lovade att ringa och prata med O. Men jag har dragit mig för att göra det. Vill inte tränga mig på. O har en ny kvinna, de ska snart ha barn, han lever ett nytt liv. Han behöver inte ta något ansvar för Stora sonen. Alls. Det kändes svårt för mig att be honom om något som han kanske skulle tycka vore svårt att säga nej till även om han helst önskade säga nej.

Jag ringde idag. Han sa inte alls nej. Inte på något plan. Han ville. Jag tror det var helt på riktigt. Han blev stolt över att vara så viktig för Sonen, tror jag. Rörd.

Han ställer upp och vill gärna hjälpa med det han kan, det som krävs. Ännu mer tacksamhetskänsla sveper över mig. Såpass att jag grät en skvätt med O i telefon. Men han känner ju mig, det är okej... Fint att vi har en såpass bra relation som vi har, glad att det inte verkar som att det är dåligt samvete som styr honom.

Dessutom skiner solen. Den enda gång jag har gråtit hittills har varit av tacksamhet och lättnad.

Nu får vi se hur kvällen blir.