Yoguide

Andas in. Och andas ut.

Inte alls så svårt, visst?

Jag har äntligen tagit mig i väg. Börjat en ny kurs i Kundaliniyoga. Skavt med mig själv om det i ett år, inte kommit i väg. Min förra yogi slutade ha klasser på kvällstid och jag kom inte i väg på något annat. Ville ha henne. Och ju sämre jag mådde desto mer ville jag ha bara henne.

Jag är väldigt mottaglig för meditation. Rädd för att skaka och gråta och svettas inför en massa folk jag inte känner och inför en ny lärare sköt jag på det.

Trots att jag vet att det är det allra bästa av allt som finns för mitt välmående så gjorde jag det inte. Men det har gnagt mig och jag har tittat runt. Var ska jag gå? Vilken kurs? När?

Men inte börjat. Inte tagit beslut.

Till slut ringde jag min förra yogi och bad henne bestämma åt mig. Jag sa att om hon bestämde var och när så skulle jag gå. Hon ringde tillbaka efter en stund. "Du ska gå till Viveca."

Jag anmälde mig till kursen "Närvaro" med Viveca. I kväll var första gången. Jag höll på att inte komma dit. Jag var rädd och hittade på en massa anledningar för att inte åka. Men jag kunde inte rättfärdiga det ändå, så jag satte mig i bilen. Tappade känseln i händerna och började få tunnelseende. Ringde till Jo. För nu ville jag dit och blev istället rädd för att jag inte skulle kunna. Hon guidade mig genom rädslan för att inte hitta (jag hittade) genom oron att inte få p-plats och komma försent (jag hittade plats och var i god tid). Det hon inte kunde guida mig igenom var rädslan för att gråta under passet. Men hon hjälpte mig att fysiskt komma till platsen.

Jag kände trivseln i mig så fort jag kom innnaför dörren. Och Viveca gjorde mig trygg, hon var väldigt jordnära och väldigt andlig på samma gång. Passet kom i gång och det var underbart skönt. Med mantrat "sanning är min identitet" Sat Nam, gick jag in i mig själv långa stunder. Hade mitt fokus på rätt ställe flera gånger och mitt jag mindes rörelser och andning jag inte använt på så länge. Jag var väldigt mycket där. Kände mig hemma och som på lagning. Passet avslutades just med den meditationen jag oroat mig för att det skulle bli, hjärtmeditation som öppnar upp och balanserar starka känslor.

Nog öppnade det upp, alltid. Jag grät så att tårarna rann i strida strömmar, droppade ner på brösten och killade mig på halsen. Men det gjorde ingenting. Det var stilla och jag var där. Helt medveten.

Det jag var mest rädd för tog jag mig igenom utan guide.

Bara jag.