Dumt och bra

Jag gjorde något riktigt dumt igår kväll. Jag laddade min gamla telefon för att leta upp en bild jag har i den. När den var laddad och jag hade hittat bilden, passade jag på att läsa de 55 sms (av många hundra) som jag har sparat där, som Exet skickade till mig när vi var tillsammans. Smart. Återigen satt jag där med en hög frågetecken i knät. Och smärta. Jag drog lite i frågetecknen och försökte räta ut dem, men det gick inte. De var likafullt perfekt krokade. Det han har skrivit... om det inte var sant. Något av det. Så är han på riktigt sjuk. Rakt igenom. Om något litet av det han skrev var sant, så är han illa ute i dag. Om allt det han skrev var sant... Så skulle inte livet se ut som det gör nu. Så jag måste utgå ifrån att det mesta inte var sant. Samtidigt så borde han vara på Dramatens scen om inget av det han skrev var sant, eller om sättet han agerade på var fejk.

Det värsta är fortfarande att inte ha fått veta hur han tänkte och varför han gjorde som han gjorde. Det verkar vara stört omöjligt för mig att helt släppa de frågorna. Jag försöker verkligen att landa i att jag inte vet. Att inte spekulera. Att låta det vara.

Jag fick en länk skickad till mig av hon som var hans ex när vi var tillsammans, som är kvinnan han lever med igen nu. Hon skickade den till mig i somras, ett halvår efter att han gått tillbaka till henne. Jag har inte kollat upp den förrän idag och nu gjorde jag det för att se om det kunde förklara något. Det kunde det inte. Det var inget där som jag inte redan visste och det var snarare så att det fanns saker där som stred emot hur det har blivit. Att han inte pratat med mig, inte förklarat, inte ens gett Stora sonen minsta lilla chans att förstå. Jag fattar verkligen inte varför hon skickade den här länken. Det tyder bara på att hon har grymma luckor i vad som egentligen hände. Men det är ju knappast mitt bekymmer... Jag vill bara inte att han ska bli bortslösad. Trots det han gjort mot mig så finns det saker i honom som inte borde slösas bort...

Det är olika här i världen, med relationer och så. I morgon har jag och ME fest för våra decemberfödelsedagar. På den festen kommer våra kärlekar som vi lever med idag att vara, MEs exman (och min gode vän) kommer, min "gamla O" och även "Gud" som jag var förälskad i ett tag, men som visade sig inte alls vara för mig, utan för Stora sonen-som hans mentor. Hej livet, vad bra det kan bli.

Exet, däremot. Honom kan jag knappt säga hej till på gatan. Så många lögner, så mycket destruktivitet, så mycket feghet har trasat sönder något underbart. Han var min bästa vän ett tag. Jag saknar den vännen. Jag saknar hans klokhet, hans humor, den ärlighet han visade mig. Ett tag. Jag saknar den han var med mig.

Jag ska inte ens skriva om honom. Än mindre läsa hans sms. Otroligt dumt av mig.

Jag kan berätta istället att det känns bra att O ska komma på festen. Att jag kommit över mitt livs största kärlek och jag är uppriktigt glad och nöjd med att han har blivit pappa nu äntligen och är verkar vara med en tjej som är mycket mer rätt för honom än vad jag var. Och att vi kan prata och skratta helt otvunget numera. Att jag kan berätta för honom om Ettan. Att han blir glad av att höra. Att han träffar mina barn fortfarande och det är avslappnat och skönt. Att jag kan ringa till honom och fråga om surfgrejer som hur man enklast surrar två surfbrädor på taket utan att ha takräcke :). Att vi har blivit vänner. Trots allt.

Ettan! Vi har inte setts på hela veckan. Jag saknar honom så att jag håller på att gå av på mitten!