taget ett slag om den rostiga ledstången som skavt mina händer så.
Jag låter lite trygghet bubbla mot din hud och stänger en dörr eller
två om labyrintens mörkare gångar.
Du säger att jag ska låta det få vara så bra som det är. Jag gör
det. Några andetag gör jag det. Det finns ett vi, inte bara med ord,
jag såg och kände det igår. Skratten värmer i det gnistrande och
jag håller i glädjen lite mjukt. Vi kommer närmare och jag är ett
frö som vill gro. Med näring kan jag det, får jag det kan jag låta
kapseln spricka.
2 kommentarer:
Så otroligt vackert du skriver. Orden värmer inuti.
Åh. Tack!
Dig känner jag inte igen, en ny läsare?
Spännande!
Skicka en kommentar