Kärleksmonster

De finns här och kryper fram ur vrårna eller står och skriker på
mig från Dramatens scen. Monstren. Kärlek som smärta, kärlek som
driver, kärlek som luft att andas och inte vara utan. Och så monstren
som förstör. De som kryper så försiktigt och får mig att leta
bland ord och leder mig bort från det viktiga. De som skriker högt
och låter mig få veta att jag aldrig kommer att bli fri. Monster som
inte låter mig få en lugn stund, utan som jagar mig alla vakna
timmar. Får jag andas en liten stund, som i alldeles lugn? Snart
slingrar sig en tanke fast och drar mig med på mina egna tankars
virrfärd och inget lugn finns att se.

De är ett otyg som jag vill få bukt med. Jag vill inte att de ska få
förstöra något mer. Aldrig mer. Men de är redan här, söndrar mig
och skrämmer....