Jag reagerar mycket starkt på om någon blir sur på mig. Eller verkar arg på mig. Trots att jag i grunden vet att det inte finns något att vara sur på. Hela min kropp drar ihop sig, jag blir som paralyserad.
Jag har dåliga minnen. Jag har levt med en man som jag var rädd för. Minsta ilska gjorde mig paralyserad och jag tassade på tå och vände mig själv ut och in för att vara till lags. Det här var många år sen nu, men kroppen minns. Sinnena minns. Fortfarande reagerar jag med att vilja göra mig liten, inte säga ifrån, anpassa mig, göra rätt..... när jag möts av surhet eller ilska. Det behöver inte vara mycket.
Det krävs verkligen inte mycket för att känslorna ska komma. Komma och paralysera mig. Andra som inte har den erfarenheten jag har skulle på sin höjd bli lite sura tillbaka eller mer troligt vifta bort det, eller kanske inte alls märka det.
Jag inser att när det här händer så måste jag förklara mig. Inte dra mig undan. Jag har rätt till det. Påminner jag mig.
2 kommentarer:
Det är så märkligt det där, hur kroppen minns. Jag förträngde länge, undrade över mina reaktioner i vissa situationer, tills allt brakade och jag lärde mig just detta, kroppen hade aldrig glömt. Ingenting är över nu, men jag förstår mig själv. har rätt till min reaktion.
Du har rätt till det.
Dofter, ord, situationer. Allt möjligt kan väcka alla dessa känslor som vi kanske mellan varven glömt bort att de funnits.
Skicka en kommentar