Fan.

Fan för att jag saknar mitt kaffe på sängen på morgnarna. Och för att jag vill trycka mina fötter mot dina som ser så roliga ut, när jag vaknar på morgonen. Och för att jag tänker mer på fredagar när du kom hit och vi var storfamilj med skratt och kärlek än när du stängde mig ute från din vardag.

Och för att jag vill att du ska ringa, hoppas att du ska göra det, fast jag har sagt att du inte får. Fan för att tomheten jag känner när jag kommer hem och du inte längtat efter mig river sönder mig inuti och utanpå. Och för att jag saknar din kropp och din närhet, att ha sex med dig, så mycket att jag inte kan släppa någon annan nära ens så.

Fan för att jag saknar ditt skratt och tänker så mycket mer på det än den där surheten som också finns hos dig. Och för att jag undrar om mitt bagage gjorde att jag var orättvis mot dig. Fan för att jag saknar din doft och för att den enda bild av dig som kommer upp när jag tänker på dig är när du är som allra snyggast. Och för att jag saknar dina kärleksförklaringar, långa mess och våra telefonsamtal när du inte kunde vara här. Fan för att jag tänker mer på att vi hade samma drömmar om framtiden än att du plötsligt inte trodde på oss längre. Och för att jag undrar hur det går för dig och att jag nästan sprängs av att inte få dela saker med dig.

Fan för att jag är den enda av oss som tror och hoppas.