Fel

Det är mitt i natten och jag kom just hem efter en jobbhelg, har kört
hela vägen efter hel dags jobb och känner mig rätt urlakad. Och
några saker känns fundamentalt fel.

Jag tänker då inte i första hand på att jag för andra gången i
mitt liv blivit matförgiftad i Göteborg och fick tillbringa en dag
på hotellrummet instängd med bara mina egna påfrestande tankar. Inte
ens tänker jag på att Ärtans handväska blev stulen på en
restaurang där hon hängt den på sitt ryggstöd på stolen och någon
helt fräckt bara tog den. Med plånbok, Iphone, hemnycklar och två
Buddhas (varav hon fått den ena av en munk då vi besökte ett tempel
på en av våra resor och som var henne extra kär) med allt vad det
innebär.

Nej, jag tänker på två andra saker. Det ena är att det inte finns
någon som längtar efter mig eller oroar sig för att jag långkör
på natten eller gör te åt mig när jag kommer hem. Barnen längtar
nog lite, men funderar nog inte värst på hur det är att ha jobbat,
kräkts och kört fram och åter till Göteborg, vilket jag tycker är
helt i sin ordning.

Nej, det är liksom någon annan som borde vara den. Och den finns
inte, vilket känns fundamentalt fel och gör att det trots hemlängtan
känns rätt pyton att komma hem.

Det andra är att Lilla sonen bott hos sin pappa när jag varit borta
och Stora sonen bott hos goda vänner till oss. Som alltid de senaste
tre åren när jag rest i jobbet. När min väninna, som Stora sonen
bott hos, ringer mig och berättar hur han lagat sushi åt dem, lekt
med deras 10-åriga son massor, suttit uppe sent på kvällen och
dryftat politik och livsfrågor med henne på sitt skarpa, härliga
sätt och hon säger att hon nog faktiskt inte vill lämna honom åter
till mig. För att han är helt underbart fantastisk att vara med.
Vilket ju naturligtvis är helt rätt och fullt förståeligt att hon
tycker. Men jag ville ha tillbaka honom. Tji fick hon.

Men då tänker jag på hur fundamentalt fel det är att hans pappa
väljer bort det. Väljer bort det där underbara. Hur fundamentalt
knasigt det är för alla att det är som det är. Att de aldrig ses.
Att bara det ena syskonet av två med samma pappa har denna sagda pappa
i sitt liv.

Och jag kan inte göra mer än jag har gjort. Bädda så gott jag kan
för att de ska ses. Jag lirkar och frågar. Säger inget på ett tag.
Lirkar igen. Kommer med förslag. Lirkar och frågar lite. Säger
inget. Men nej. Och åren går.

Jag kan bara hoppas att de snart kan hitta en form. Bara ses någon
gång ibland, det behöver inte vara vardag tillsammans, bara ses.
Prata lite..?

Jag vet att Sonen vill. Jag vet att Lilla sonen önskar sin bror ofta i
de här sammanhangen.

Jag vet inte hur det kommer att bli, men som det är nu känns fel.
Kanske är det inte det, kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag
tror att alla barn behöver, vill och har rätt till att känna kärlek
och intresse från båda sina föräldrar.

Tänker jag. Och nu ska jag lägga mig tillrätta i min säng, nöjd
med att vara hemma. Nöjd med att ha kört genom stan på diverse
ärenden i natten och fått se såväl Norrtull som Östermalm som
Gamla Stan innan jag åkte hemåt via Södermälarstrand. Hej
Stockholm, det känns bra att vara här.