känslan av att ha svikit. Mig eller Ettan. Eller båda två. Sen
tänker jag att honom kan jag ju rimligen inte ha svikit. Det var ju
han som valde det här. Och mig har jag nog inte svikit heller. Jag har
gjort något som jag var väldigt, väldigt rädd för att göra och
det är ju modigt. Eller hur?
I kväll släppte jag alla mina pågående projekt (jag gör ett bra
jobb med att fylla livet med saker att fokusera på.. Minst sagt) och
hängde med Stora Sonen till klättercentret. Han bouldrade och jag
coachade. När han hängde där och sträckte sig efter nästa grepp,
bedömde avstånd, tog avstamp och gav allt för att nå fram och
hänga kvar så tyckte jag att det påminde väldigt mycket om mig. Om
mig och hur jag tar mig fram i livet. Satsar allt mot ett grepp som
jag hoppas är det rätta. Om det var det så hänger jag kvar. Om
inte.. Pang rätt ner i backen. Eller i hålet för all del.
Men nu.. Jag liksom hänger med. Glider och slirar, ja. Men hänger med.
3 kommentarer:
Den metaforen du om klättring och ansatsen... Ja. Vi funkar så lika du och jag.
Japp. Och så ramlar vi och slår oss i bland.
;)
Du beskriver rätt tydligt hur medberoendet fungerar tycker jag.
"Svikit" andra är en sådan känsla som vi gärna ägnar oss åt. Jag är glad att du samtidigt håller tag i DITT rep, det som är fyllt av sunt förnuft som gör dig gott i längden.
Skicka en kommentar