Så.

Så. Vi ser alltså inte alls lika på det här med familj. För dig är kvalitetstid med Miniettan att ni är ensamma. För mig är kvalitetstid med barnen att vi är tillsammans, bara vi eller många och gör saker tillsammans. eller bara är tillsammans. I dag har jag varit hemma med barnen och deras kompisar, jag har varit sportlovsmamma. Jag har fixat med mitt mellan varven men servat dem med jättebrunch och jättemiddag. Stora sonen kom ut till mig köket och sa "vad mysigt att du är hemma, mamma". Kvalitetstid. Men ibland oxå långa samtal om kvällarna, bara vi. Men det är inte bara det som räknas för mig.

När jag är singel är jag navet här. Jag finns för mina barn, jag umgås med mina barn. Jag är deras mamma och de är det viktigaste jag har. Men de ska frigöra sig från mig, de har sina vänner och intressen, de har sina liv. De ska snart flytta ifrån mig. Kvar blir jag. Och mina vänner och mitt liv!
I vår relation var det du och jag som var navet. För mig. Så självklart för mig att se det så, vi är ju de vuxna (som hjälper och styr och stöttar och älskar) och det är vi som blir kvar när barnen flyger ut på egna äventyr. I tvåsamhet och med vänner och livet! Det var inte så för dig. Och du kunde inte se de värden som jag såg, såg inte fördelarna med att vara en familj som hjälps åt, som skrattar tillsammans, som gör livet mjukare och enklare. Du hade två familjer, inte en. En med ditt barn och en med mig och mina barn. Och jag störde din lilla familj.

Och nu när jag vet att det är så, så vet jag ju att vi inte kan leva tillsammans heller. Jag vill inte leva med någon som inte ser det som något gott och bra. Jag vill inte vara någon som stör.

Jag skriver på en lista i huvudet på vad som inte är bra med dig. Det här är några saker. Det är enklare att sätta det här på pränt än att älta saknaden av rosa fluff, härliga möten, kärleksfulla ord och passion mellan två kroppar och sinnen.

Jag ska fortsätta.