släppte allt, sprang ifrån mina kollegor och svarade. Han bad om
ursäkt för att han ringde. Men han ville så gärna veta hur jag
mådde.
Jag sa ok.
Vi pratade om saker. Men inte om oss.
Men han avslutade samtalet med att än en gång säga förlåt för att
han ringde. Jag sa, för två veckor sen, att jag inte vill att han ska
ringa mig om det inte är för att han kommit på att han vill leva med
mig.
Han ringde ändå. Och vände upp och ner på allt. Jag hamnade på ett
dåligt ställe.
Och jag undrar nu.. Om jag hade sagt att jag mådde skit, vad hade han
gjort då ...? Men det sa jag inte. Förstås. Jag vill ju inte vara
till besvär, gudbevars.
2 kommentarer:
Fy fy fy fy för att göra så. Att ringa så.
Jag hade nog också sagt att jag var ok, men jag önskar att jag hade sagt att jag mådde skit om så var fallet.
Inte för att det kanske hade gjort någon skillnad i sak, men för att vara sann mot sig själv. Och det är just det, det där sanna mot sig själv som är så förbaskat svårt. Så jag hade nog också sagt att jag var ok.
Puckojävel. Han vet ju vad det gör med dig. Morr. Men det hanterade du fint...
Skicka en kommentar