Förlåt

Jag förlåter mig. Det hjälper inte, jag får inte tiden tillbaka.
Jag har alltid förlåtit dig. Fram till nu. Kanske gör jag inte alls
det. Du sa att du var rädd att jag skulle tänka att du slösat med
mitt liv. Jag sa att du inte skulle tänka så, att våra år
tillsammans hade gett mig så mycket.

Men du hade nog rätt, för om du inte varit så feg hade jag minst
fått ett år till. Och idag, först idag, är jag arg på dig för det.

Och jag är trött. Tiden har gått ifrån mig i mina önskedrömmars
stegande. Den kommer inte tillbaka och idag har jag gråtit över det.

Gråtit över mina brustna drömmar och det jag förlorat.

Och du har precis allt, lever som om du levde efter manuset jag ville
skriva för oss. För oss.

Men jag är inte alls en av huvudrollsinnehavarna längre. Det var
många år sedan nu.

Jag har varit ensam i kväll och bakslagen haglar. Klamrar vid mantran
och river i högar efter styrka, men föll igenom ändå. I morgon är
en ny dag och jag hoppas på en ljusglimt i bara min riktning. Mitt i
all tacksamhet så sörjer jag det som aldrig blev. Nu måste jag bygga
nytt.

Jag vet bara inte vad.