Tiden still

Jag var hemma hos barnens pappa idag. Jag var inne i huset för första gången på 6 år. Det såg nästan exakt likadant ut som den dagen jag gick. Mina saker på samma platser. Väggarna jag målade var fortfarande målade av mig. Mina tavlor hängde där jag hängt dem. Foton i ramar jag gjort i ordning var på samma plats. Min mammas möbler där jag ställt dem.

En byrå flyttad på och ett nytt köksbord. Det var förändringarna jag såg.

Jag hade bråttom därifrån den gången jag lämnade och det kan man fortfarande liksom se. Hur han kan välja att ha allt kvar är för mig en gåta. Det var lite läskigt och jag blev också lite irriterad. Egentligen har jag för många år sedan släppt att jag inte fick med mig mina saker, men att se dem nu gjorde mig påmind. Om att jag inte fick. Men kanske var det lika bra att allt, precis allt, var ett stort "börja om" när jag tog mig därifrån....

Han får väl dricka sitt morgonthe i muggar jag fått i present.. Jag skulle då inte vilja göra tvärtom. Märkligt är det, märkligt. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan inom mig. Jag vet att han inte gillar förändringar, för att uttrycka det milt. Men... det här..