Så här vill man ha det ibland

Tog några bilder på Tuffa. Intet ont anande om hur klockren textningen skulle råka bli.

Firat

Jag firade min födelsedag i nästan en vecka. Väldigt mycket tack vare Kå som bjudit ut mig på middag och konsert, gett mig frukost på sängen på födelsedagen tillsammans med Stora och Lilla, gett mig underbara presenter, varit vid min sida på födelsedagsmiddagen. Den bästa jag har haft. Och det inte minst tack vare de fina, underbara, roliga och omtänksamma vänner som var med. Nova och Ängeln och några till. Vi hade så galet roligt, mysigt och lite magiskt. Bästa och nog den längsta middagen på fint och lyxigt men fullständigt avslappnat ställe. Vi avslutade natten på rockklubb och det var hysteriskt bra!
Äsch. Jag kan ju inte ge det rättvisa på något sätt. Jag har haft det så bra. Och julafton återkommer jag till... Men kan säga att den var bra den med!

Idag tänkte jag att det nog är så att jag älskar honom. Den där känslan som går djupare än förälskelsen. Pirret finns kvar men ackompanjeras av en klang som är så tydlig.

Jag tänkte det. Sen kände jag. Sen åt jag. Så slapp jag undan en stund.

Nu förvridet med skuggor bland det underbara och jag måste göra på ett annat sätt i morgon. Det finns inget synbart dåligt, jag måste vara i det. Idag gjorde jag så här. Men inte mer.

Jag älskar honom och det ska jag vara i. Det gör mig rädd och det ska jag vara i. Men inte tolka. Inte slå mig. Inte måla med svarta färger det som glittrar.

Så

Nu har jag haft min fest. Den var otroligt lyckad. Jag är trött, bakis och bortskämd. Jag har fått fantastiska presenter med mer betydelse i än bara presenterna i sig. Jag har underbara vänner, fantastiska barn och en väldigt fin kärlek.

Och nu vet så många fler att jag och Kå är ett par. Några gemensamma bekanta sedan vi var små som vi varit nervösa för att outa oss inför. Gjort, smärtfritt. Det blev faktiskt väldigt roligt och ganska knäppt. På ett bra sätt.

Och så många viktiga var här. Och jag är så tacksam.
Bilden har ME tagit. Och ja, jag hade den Lilla svarta, trots allt.

Nu ska jag snart gå upp, men det gör ingenting. Jag har legat i soffan nära Kå hela dagen. Han har handlat mat och han städade massor innan vi gick och la oss. Bortskämd. Är jag.

Och kär. Och tacksam, sa jag det....?

Handling

Jag och Stora har handlat idag. Väldigt mycket. Vi var ett grymt team
och jag tog mig igenom Ö&B, Citygross och Systembolaget utan
tunnelseende, svettningar, hjärtklappning och yrsel.

Vi belönade oss med god Thaimat och ett besök i lokala surfbutiken
där vi drömde om nya våtdräkter, luktade på vax, letade ny leash
åt Stora och snackade surf med butiksägarna.

Projekt ommöblering, städning och fixning fortsatte på kvällen.
Efter att jag mutat barnen med bacon gav de sig ut i regnet över till
grannen och hämtade en möbel till köket. Och jag fick ett samtal
från Asien av någon som längtar efter mig.

Om jag inte sover gott inatt så vet inte jag... :)

Ojoj

Ont i fötterna, termostaten i kroppen helt trasig, på tok för mycket
att göra, tappat kontrollen över ätandet (inte helt, men
tillräckligt för att inte vara ok), orolig, orolig. Fest på lördag,
känns som att jag tagit mig vatten över huvudet. Oro för pengar. Oro
för sen. Oro för hur mina bilder krockar med verkligheten. Det att
jag inte alls är där jag hade tänkt mig att vara vid 40. Långt,
långt därifrån. Men nu är jag här. Precis här och i detta här
finns så mycket gott. Kanske hade jag inte varit ett smack mer lycklig
om jag levt i min bild. Kanske mindre lycklig tillochmed. Det får jag
aldrig veta och det får inte spela någon roll. Det kommer 40 nära
och kära för att fira mig på lördag och det spelar roll. Kå kommer
hem från Asien och det spelar roll. Att jag får små brev av honom
varje dag från hans resa spelar roll. Att jag har mina underbara,
hjälpsamma vänner spelar roll.

Jag bestämde mig för att fira. Nu är det vad jag ska. Även om jag
med onda fötter kommer att vara tvungen att kombinera ihop den Lilla
svarta med flippfloppar. Men så är det ju jag också. Det är väl
som sig bör?

Förvånas

Livet förvånar mig hela jäkla tiden. Ikväll har jag, med feber och
snor som hindrade mig från att vara med på fridykarkursen jag
längtat efter så, legat i soffan och twittrat. Mitt enda sällskap
då barnen var på vift. Det är dock inget dåligt sällskap. Jag har
"lärt känna" en del finfint folk där. Precis som här på bloggen.
Men kommunikationen där blir mycket mer direkt.

För något år sen började jag följa en väldigt trevlig och klok
tjej, vet inte hur det kom sig riktigt. Läste hennes blogg lite (den
finns i min blogrole här).

"Lärde känna" några av hennes vänner också. Följde fler, fick
fler följare. Ett bra gäng. Vi pratar lite varje dag. Jag gillar
henne mer och mer. Hon har CF. En jäkla skitsjukdom. Vi hade en
tweetup i somras med insamling för forskning på denna jävulska
sjukdom.

Hon har blivit allt sämre. Jag har märkt hur jag svarar alltmer
sällan på hennes tweets. Jag har dragit mig undan, hon har varit
sliten, jag har tänkt att hon ska få vara ifred. Men förra fredagen
förstod jag att det bara var mina undanflykter. Jag var och fikade med
hennes väninna och även hon var i Stockholm. Men för sjuk för fika.
Hon var på Tyresö. Jag hade kunnat skjutsa dit hennes väninna som
skulle dit och inte hade bil. Jag erbjöd mig inte ens. Och jag vet
varför nu. Jag vill inte falla för henne mer. Jag tycker redan för
mycket om henne. Och hon kommer att dö snart.

Jag snorgrät i Kås famn förra helgen över det här. Att hon kommer
att dö. Att jag är så egoistisk.

Ikväll och inatt har vi pratat om det här. Hon och jag. Om att
twittra om döden. Om min rädsla. Om hennes rädslor. Jag har gråtit
igen. Men det var befriande att få prata om hur det känns. Och få
höra hur det känns för henne. Om än lite.

Men hon kommer fortfarande snart att dö. Jag hatar att jag lärt
känna henne och är otroligt tacksam över att jag fått lära känna
henne. Om än så lite.

Jag har ingen aning om hur det här ska hanteras. Livet kommer med sina
överaskningar när man minst anar det. Hela tiden.

Det blev ingen fridykningskurs, det blev prat om döden. Och ett par
rensade kökkskåp.

Det är kallt

Jag fryser väldigt mycket. Ikväll har jag skakfrusit i flera timmar,
utom en stund när jag stod i publiken på Magnus Ekelund och Jakob
Hellman spelning. (Ja, igen. Svårt att låta bli när de spelar. Jakob
Hellman är grym, tillsammans med underbara Magnus ännu bättre!)

Igår var Lilla och jag och övade improvisationsteater. Då frös jag
inte heller. Och jag fick energi. Vi hade fantastiskt roligt!! Jag
bara helt enkelt älskar det.

Kå är över 8000 km härifrån, längtar efter honom väldigt mycket
men även denna gång utan större oro. Än så länge. Han kommer hem
på kvällen före min 40-årsfest och jag har dåliga erfarenheter,
eller en fett dålig iaf, av kärlek och födelsedagsfest. Men jag tror
att Kå kommer, jag tror inte att det bara är mig det är viktigt att
han kommer. Jag kommer på mig med att så ofta tänka varmt och mjukt
om honom. Om oss.

Jag söker jobb. Försöker via kontakter och traditionellt. Jag har
tidigare i mitt liv sökt tre jobb, vilka jag har fått alla tre men
tackat nej till två av dem. I övrigt har jag haft den galna turen att
bli headhuntad. Men nu verkar den turen ha slutat. Kanske får jag ha
tur med kärlek och annat i livet nu och istället vara tvungen att
slita med att söka jobb...? Jag har sökt lite olika chefsjobb och
projektledarjobb. Och ikväll har jag börjat skriva på en ansökan om
en VD-tjänst. Ändå. Igen.

Jag vet att jag sagt och att jag skrivit här att det har varit skönt
att sluta mitt jobb som VD, att när ansvaret försvunnit så har jag
känt mig lättad. Men vet ni? Det är vad jag kan. Jag är inte
tillräckligt specialiserad för att söka andra tjänster än
chefstjänster. Det är en märklig, men dock så sann, upptäckt som
jag gjort. Jag har varit chef i så många år, över 14 faktiskt, med
några års uppehåll för studier, att jag inte kan annat.

Det ska bli spännande att se hur det går. Jag är ömsom väldigt
rädd och ömsom hoppfull och nyfiken. Och det gäller det mesta.

Helst av allt skulle jag vilja utbilda mig till DBT-terapeut, men då
måste jag först vinna pengar. Jag har ingen buffert, direkt. Jag är
inte en sådan person. Tyvärr. Nu är jag så kall att jag knappt kan
skriva... Så jag tar och drömmer lite istället. Om hud och kärlek,
om värme och hopp.

En stund

Han var borta en vecka. Jag behövde inte dansa tango med några
monster alls. Jag är inte intet utan honom. Jag är jag. Med mina
vänner, min familj, mitt hem, min renovering, mina idéer, vår båt.
Allt det som jag skapat utan att vara i en relation. Det jag trodde
att jag aldrig skulle kunna. Jag delar gärna allt med honom. Men om
han försvinner har jag det kvar.

Han var borta en vecka och kom hem. För att vara hemma två dygn innan
han åker igen. Han valde att spendera de dygnen med mig. Vilande i
varann, nära, hett, mjukt, hårt. Och om sen. Han kommer att vara
borta 10 dagar till. Sen kommer han hem igen. Till mig. Det är så det
känns. Det är inte bara jag som längtar, inte bara jag som vill. Han
ville inte att jag skulle gå ikväll. Vi har bokat in saker när han
kommer hem. Han har bokat in saker med mig när han kommer hem. Låter
jag fånig? Det var många år sedan jag var med någon som kunde och
ville boka saker med mig. Och framförallt genomförde dem. Eller nej,
framförallt denna rädsla för att planera. Den finns inte här. Inte
någon rädsla för att visa längtan, nyfikenhet. Inte så mycket med
ord, de är skygga bakom glittriga bruna ögon, men med handling.

Jag är ensam just nu, hemma i min säng. Men jag känner mig inte
ensam. Jag känner mig varm, vilande. Jag hoppas.

Och faktiskt... Jag tror. Lite, trevande. Inte hela tiden, men då och
då. Så tror jag.

Samhällssömn

Jag tror inte att det jag har är sömnproblem egentligen. Jag har ett
samhällsproblem.

Om jag får sova mellan ca 03.00 och 11.00 så somnar jag snabbt och
vaknar sött. Slipper stressen med att "gå och lägga sig i tid" för
att "orka med hela dagen". Slipper vilja döda, slå sönder (om jag nu
skulle orka uppbåda den kraften) väckartelefonen, slipper två-tre
timmar på förmiddagen och på eftermiddagen då jag gärna skulle
sälja armarna för en stunds sömn.

Men jag KAN ju sova gott i åtta timmar. Bara inte den tiden som
samhället kräver av mig. Så är det verkligen sömnproblem jag har..?

Nu är klockan snart två på natten. Jag kan ta sovmorgon i morgon.
Men känner ändå stress, för det är liksom inte ok att sova till
elva när man är 39. Det får man som tonåring. Jag borde ha lagt mig
tidigare. Eftersom jag var dödens trött i eftermiddags. Vilket jag
var eftersom jag gick upp kl 7 i morse efter 4 timmars sömn...

Så nu ska jag sova då. Men jag undrar, jag.....