Du har den mjukaste blick jag sett och jag fastnar i den så ofta. Lite från snedden så att du inte känner dig så iakttagen. Som du gör. Jag säger hur fin du är för mig, men inte så ingående som jag tänker inuti så att du slipper stå med händerna fulla av ord du inte vet var du ska lägga. Som du gör.
Men jag vill inte heller prata sönder våra handlingar, du rör så vackert i mig med det du gör. Och det händer att dina handlingar försäger dig. Högt och tydligt.
Jag vill ha dina händer och andetag nära hela tiden. Ju mer vi är nära, ju mer vill jag ha. Och du vill ha mig. På ett sätt jag saknat så länge. Där viljan prioriteras. Där jag får ta plats. Där du vill ha plats. Där det mjuka och det krävande får varvas och du har det som bäst när jag har det.
Andra frågar om var vi är på väg. Hur jag tänker, vad jag vill. Och jag slås av att jag inte målar bilder som jag sedan måste sträva efter. Andras undran får mig till tankar av slag som måste svaras upp mot, men jag vill inte det. Den enda jag vill svara på sådant inför är till dig. Och vi frågar inte, för vi är inte där. Vi är här. Och jag tror att vi vet.
Och jag somnar med din hud mot min. På din arm eller med dig omkring mig. Och du håller i mig när jag måste gå och du kommer försent när du måste gå. För att vi vill vara nära.
2 kommentarer:
En känsla jag känner igen :)
Det är en härlig känsla!!
Skicka en kommentar