Jag fick myggbett i Norrland som fortfarande kliar. Jag har varit hemma i tre dagar, semestern är slut och Kå har åkt iväg på jobb. Den här gången blir han borta i fem veckor. Jag skjutsade honom i morse och saknade honom så fort jag sagt hejdå. Vi har levt så tajt på sistone, dygnet runt, att hålet efter honom direkt blev så stort. Tomt.
Jag är rädd för döden. Jag brukar inte gå runt och vara rädd för den, men nu är jag det. Min bror har haft en hjärtinfarkt och jag är otroligt orolig för honom. Han är hemma nu, mår bättre, men jag är rädd. Och hans hemma är 1600 mil från mitt hemma. Jag saknar honom. Och är rädd. För alla män i min släkt dör av... Just det, hjärtinfarkt. I bland av den första, ibland av nummer två, tre eller som för pappa, nummer fyra. Men det är så de dör.
Och det är så många av mina nära som dött. Som ni som läst hos mig ett tag eller känner mig, vet. Och nu senast barnens biologiska far.
Med den här rädslan kom även en rädsla för att Kå ska dö. Det är långt ifrån säkert där han är nu och rädslan för att något ska hända honom förlamar mellan varven. Sen kommer rädslan för att bror ska dö. De varvar varann och det är mycket obehagligt. Minst sagt.
Mellan allt det rädda så hoppas jag och drömmer. Fast jag vet inte riktigt om jag får. För då kanske något dåligt händer? Men jag hoppas på och drömmer om ett liv tillsammans med Kå. Ett liv där vi bygger tillsammans. Som nu, fast mer och länge.
Får man önska det, trots att man är dörädd?
8 kommentarer:
Det tycker jag att du ska. Och så tycker jag att du ska tänka på att även om de utan tvivel varit märkliga tider för dig, där många av människorna kring dig har dött, så lever ju de allra flesta tills de blir rätt gamla. En klen tröst, så klart, men det kanske ger dig något annat att fästa blicken på, så att säga.
Man SKA önska det, man ska alltid våga önska! Men inte alla vågar inse att den känslan finns.
Rädslan för döden går hand i hand med kärleken, tror jag... priset vi betalar.
Var rädd om dig <3
(jag trodde jag skrivit till dig tidigare, men rörig som jag är har det nog blivit feltryck på tangenterna :) Glad för allt fint runt dig ville jag säga bara, kram)
Det är inte alls en så klen tröst. Det är fint att tänka på. Kram!
Ja, det är väl så? Rädslan kommer ju ur kärlek...
Tack för pepp ;)
Klart du ska önska. Något annat är inte möjligt.
Och jag tycker det är så vackert, det du skriver.
Tack, Tiger.
Ja, jag kan nog inte låta bli. Att önska och vilja. Det är en sån stark kärlek.
Jag är också rädd för döden men sedan jag bloggade om det har tankarna släppt greppet lite. Det känns just nu rätt ok att tänka på. Och nog tycker jag att vi ska önska oss ett långt, rikt och härligt liv fullt med kärlek och andra bra saker. Det som händer det händer oavsett tror jag. De dagar vi får ska vi fylla med så mycket liv det bara går.
Jag brukar inte vara rädd för död. Men dessa dagar var jag. Nu är det bättre. Och jag önskar.
Skicka en kommentar