Jag vågar inte riktigt säga som det är. Hur mörkt det blir mellan varven. Hur min rädsla gör mig till en annan. Den andra som jag inte vill vara. Jag vågar inte säga hur gärna jag vill att det ska vara över. jag kan inte kräkas mina rädslor över dig.
Jag har precis allt nu. Utom min största son hemma, möjligen. Ändå är det så här,mörker som sveper in och trötthet. Jag vill inte vara på egen hand och jag vill bara uppåt.
Det vita gnistrande kalla ute får mig att tänka på vintern 2009 och när jag tänker på då svindlar det lite. Och jag tänker på nu. En annan tid, som en annan plats. Kanske är det ett annat liv? Men jag tror inte det. Det är jag och mitt mörker kan komma närhelst jag anar även om det är längre mellan gångerna så är det inte borta.
Så vad gör jag nu?
Jag har precis allt nu. Utom min största son hemma, möjligen. Ändå är det så här,mörker som sveper in och trötthet. Jag vill inte vara på egen hand och jag vill bara uppåt.
Det vita gnistrande kalla ute får mig att tänka på vintern 2009 och när jag tänker på då svindlar det lite. Och jag tänker på nu. En annan tid, som en annan plats. Kanske är det ett annat liv? Men jag tror inte det. Det är jag och mitt mörker kan komma närhelst jag anar även om det är längre mellan gångerna så är det inte borta.
Så vad gör jag nu?
3 kommentarer:
Åh fina Du. Du skriver så sällan och jag har tänkt att det är bra, att det är när livet fyller oss som vi inte hinner skriva. Fast ibland är det inte riktigt så för mig, ibland når orden bara inte ytan. Så jag vet inte, självklart vet jag inte. Det finns så många varför.
Jag hoppas, allt vad jag kan och förmår, för dig. Jag som bara känner dig genom orden du har skrivit här tror ju att du har hittat rätt, tror att du vet att du har någon att dela med. Egentligen. Du får vara svag. Du är ju samtidigt så stark. Du kan.
Och man får gråta när de som en gång var minst men dyrbarast, flyttar hemifrån. Då får man verkligen gråta. Sedan går det över. Jag hoppas allt för dig.
Kram i natten
Du har rätt, jag har inte skrivit för att lugnet och kärleken har varit hos mig. Med ett basläge i ordning. Men nu är basläget knappt ett läge... Och jag vinglar. Min kärlek finns här och kanske kan jag dela. Eller så skrämmer jag då. Jag vet inte. Jag är rädd. Och så trött.
Kanske ska du bara vila i känslan och påminna dej om att du både kan och förmår.
Skicka en kommentar