Blev osams med båda tonåringarna idag. Det var länge sen och jag vet nuförtiden att det säger en hel del om hur jag mår. Jag försöker titta på min sårbarhet på håll, men kan bara se fult. Möjligen för lite sömn. Jag ska ta med mig det.
torsdag 9 oktober 2014
Försöker
Jag försöker vifta på hjälp men det syns tydligen inte särskilt väl. Det är ju det här med att det inte syns utanpå. Men övervikten syns ju? Och alla som känner mig borde förstå. Hatet. Självföraktet. Smärtan. Den mörka virveln. Det tappade fotfästet. Men jag ser tydligen ut som den starka. Idag i gruppen inför tentan i morgon ser jag ut som den starka. Och jag litas på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är så många saker som fladdrar förbi när jag läser. Faran med att bära smärta med högburet huvud. Faran med att inte se. Människors benägenhet att leta efter det som funkar, lösningsgenen som alltid ska fixa. Och går det inte att fixa på djupet så vill vi åtminstone fixa på ytan. Men också det här med att inte förstå att någon inte ser det andra ser. Allt det fina. Allt det underbara. Ja kanske ser även den det men det blir för ihåligt när smärtan är där. Jag tänker högt och ogenomtänkt. Jag hoppas att du sovit, länge och gott.
Mmm. Jo och ja, men nej om sovandet. Alltid för lite.
Skicka en kommentar