med min fina bror. Viktigt och värdefullt och en hjälp på vägen.
måndag 7 juni 2010
På vägen
med min fina bror. Viktigt och värdefullt och en hjälp på vägen.
lördag 5 juni 2010
Torpet
hade här . Nä. För nu har jag fantastskt bra här med min bror.
Dessutom längtar jag efter någon helt annan.
Så det så.
Fint torp, va?
fredag 4 juni 2010
Gudbarnen
heter gudbarn.
Gud, vad åren går snabbt!
torsdag 3 juni 2010
Runda
Hade en runda igår. En runda som i att gå igenom allt som gjort ont, gråta över det förlorade, vara arg på svek och lögner och feghet och ondska och vidrighet. En runda i att gråta i saknad och över förlorade värden. Lät frustatrationen ta överhand och riva hål i magen ännu en gång.
Men jag tror att den här rundan var bra. I dag känner jag mig friare än vad jag gjort på länge.
Något som liknar hopp drar i min uppmärksamhet. Nyfikenhet som tassar omkring i hålen som gjorts i mage och själ. Den klappar lite försiktigt där det är som mest trasigt, alldeles mjukt och läkande klappar den....
Jag ska vila lite i det nu.
Vila.
Men jag tror att den här rundan var bra. I dag känner jag mig friare än vad jag gjort på länge.
Något som liknar hopp drar i min uppmärksamhet. Nyfikenhet som tassar omkring i hålen som gjorts i mage och själ. Den klappar lite försiktigt där det är som mest trasigt, alldeles mjukt och läkande klappar den....
Jag ska vila lite i det nu.
Vila.
onsdag 2 juni 2010
På året.
Den 31:a maj förra året träffade jag E (Exet) för första gången. Lite mer än ett år sen. Jag brukar ju göra en check sådär lite årsvis. Vad har det här året, sedan vi sågs första gången haft att bjuda på?
Well. Kanske har jag blivit som allra värst sårad och kanske har jag lärt mig som allra mest om mig själv. Det kan mycket väl vara så. Det verkar som att den skyddsmur mot andra människor och framförallt mot att knyta an till andra människor som jag varit så fri från, på gott och ont, nu blivit till en rejäl en. Jag som varit så naiv och godtrogen, full av tillit och med hopp om att människan är god har nu titt som tätt känt stråken av cynism och hårdhet dra genom mig.
För ett år sedan möttes vi och tyckte om varann från första stund. Alltså som i "gillade" och "synkade". Det tog längre tid, med bara enstaka möten under den tiden, innan vi föll för varann med orkanstyrka. I efterhand har vi fått höra att "folk" inte alls blev förvånade över att det blev vi, att vi passade så bra ihop så. Men jag såg inte det då, för året sen. Inte mer än synket och gillet. Det andra kom långt senare. Vad har jag lärt mig av det här? Att det inte spelar någon roll om synket finns där från första stund? Att det kan gå åt skogen ändå? Eller att synket inte MÅSTE finnas från allra första början, att det kanske kan gå ändå?
Vad bra kom ur det här då? Jag var för första gången sann. Jag visade vem jag var. Jag kan i efterhand säga att det åtminstone inte gick åt skogen för att jag inte var mig själv. Vilket ju har hänt förr. Typ som i alltid. Det är bra att jag var sann, på riktigt, för första gången.
Men jag undrar om jag slagit över för mycket åt det hållet nu? Jag håller ju på att lära känna någon nu. En man som jag gillar. Han får inte vem jag är i små nätta portioner direkt. Han får allt i badkarsstora portioner. Rätt ner i knät. Jag undrar vad han gör med det? Allt som är mörkt och dåligt med mig slänger jag upp också. På en gång. Här! Och här! Och här!
Vill jag skrämma bort honom? Nej. Inte egentligen. Men jag vill hellre skrämma bort honom nu än sen. Lite så tänker jag nog.
Även om jag VET att E inte lämnade mig för att jag var dålig för honom, eller ens för att han slutade vara kär i mig, utan att det berodde på helt andra omständigheter-så vill jag bädda för att jag inte plötsligt en dag visar mina mörka sidor och de inte klaras av.
Sen är jag ju, som jag skrev i förra inlägget, nöjd med hur jag har det nu.....
Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vilka av mina reaktioner som kommer sig av att jag skyddar mig, eller för att jag inte kommit över E helt, eller något helt annat för den delen. Jag har inte full koll, det kan jag inte påstå.
Men under det här året har jag tagit allt större plats. På ett bra sätt enligt min terapeut. Varit mer sann. Och det känns bra för mig med.
Det gör det faktiskt.
Well. Kanske har jag blivit som allra värst sårad och kanske har jag lärt mig som allra mest om mig själv. Det kan mycket väl vara så. Det verkar som att den skyddsmur mot andra människor och framförallt mot att knyta an till andra människor som jag varit så fri från, på gott och ont, nu blivit till en rejäl en. Jag som varit så naiv och godtrogen, full av tillit och med hopp om att människan är god har nu titt som tätt känt stråken av cynism och hårdhet dra genom mig.
För ett år sedan möttes vi och tyckte om varann från första stund. Alltså som i "gillade" och "synkade". Det tog längre tid, med bara enstaka möten under den tiden, innan vi föll för varann med orkanstyrka. I efterhand har vi fått höra att "folk" inte alls blev förvånade över att det blev vi, att vi passade så bra ihop så. Men jag såg inte det då, för året sen. Inte mer än synket och gillet. Det andra kom långt senare. Vad har jag lärt mig av det här? Att det inte spelar någon roll om synket finns där från första stund? Att det kan gå åt skogen ändå? Eller att synket inte MÅSTE finnas från allra första början, att det kanske kan gå ändå?
Vad bra kom ur det här då? Jag var för första gången sann. Jag visade vem jag var. Jag kan i efterhand säga att det åtminstone inte gick åt skogen för att jag inte var mig själv. Vilket ju har hänt förr. Typ som i alltid. Det är bra att jag var sann, på riktigt, för första gången.
Men jag undrar om jag slagit över för mycket åt det hållet nu? Jag håller ju på att lära känna någon nu. En man som jag gillar. Han får inte vem jag är i små nätta portioner direkt. Han får allt i badkarsstora portioner. Rätt ner i knät. Jag undrar vad han gör med det? Allt som är mörkt och dåligt med mig slänger jag upp också. På en gång. Här! Och här! Och här!
Vill jag skrämma bort honom? Nej. Inte egentligen. Men jag vill hellre skrämma bort honom nu än sen. Lite så tänker jag nog.
Även om jag VET att E inte lämnade mig för att jag var dålig för honom, eller ens för att han slutade vara kär i mig, utan att det berodde på helt andra omständigheter-så vill jag bädda för att jag inte plötsligt en dag visar mina mörka sidor och de inte klaras av.
Sen är jag ju, som jag skrev i förra inlägget, nöjd med hur jag har det nu.....
Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vilka av mina reaktioner som kommer sig av att jag skyddar mig, eller för att jag inte kommit över E helt, eller något helt annat för den delen. Jag har inte full koll, det kan jag inte påstå.
Men under det här året har jag tagit allt större plats. På ett bra sätt enligt min terapeut. Varit mer sann. Och det känns bra för mig med.
Det gör det faktiskt.
Familjen
Jag trivs med en massa saker i mitt liv. Mina barn. Särskilt när det har varit så många sköna ljuspunkter med Stora sonen som det varit de senaste veckorna. Inneboende bara blir kvar liksom, nu har hon stannat i 3 månader och hon blir nog kvar ett tag till. Det måste tyda på att hon trivs, va? Jag gillar att ha henne där, det är ett som är säkert.
Flickvännen dräller omkring och känner sig som hemma, jag myser med det. Sonens flickvän alltså. Sen har vi ju min flickvän också, ME. Vi firade ett år i lördags, minsann. Vi lever ett skönt liv. Vi hjälps åt med barn och middagar och handlingar och drar på utflykter och kalasar när barnen är på annat håll. Vi ses på frukost på helgerna. Vi har en semester tillsammans med alla barn inplanerade i sommar och planerar nu på ytterligare en vecka tillsammans, men utan barn.
Vi känner oss så hemma hos varann att vi frågar "har vi kvar bönor sen förra gången?" när vi går i varandras köksskåp. Stora sonen har mat i frysen hos ME, just in case. Och så vidare. Skönt kollektiv!
I dag har ME varit på utflykt med sin lilla och jag finner mig sittandes med känslor om att jag borde ha varit med. Jag vill också äta jordgubbar ur små lådor med dem. Vi är ju familj och det är ju en familjegrej, liksom! Inser dock att jag har möjlighet att vara med på MEs storas uppträdande i kväll, vilket ju är en familjegrej det med. Så så får det väl bli!
Länge leve min familj!
Flickvännen dräller omkring och känner sig som hemma, jag myser med det. Sonens flickvän alltså. Sen har vi ju min flickvän också, ME. Vi firade ett år i lördags, minsann. Vi lever ett skönt liv. Vi hjälps åt med barn och middagar och handlingar och drar på utflykter och kalasar när barnen är på annat håll. Vi ses på frukost på helgerna. Vi har en semester tillsammans med alla barn inplanerade i sommar och planerar nu på ytterligare en vecka tillsammans, men utan barn.
Vi känner oss så hemma hos varann att vi frågar "har vi kvar bönor sen förra gången?" när vi går i varandras köksskåp. Stora sonen har mat i frysen hos ME, just in case. Och så vidare. Skönt kollektiv!
I dag har ME varit på utflykt med sin lilla och jag finner mig sittandes med känslor om att jag borde ha varit med. Jag vill också äta jordgubbar ur små lådor med dem. Vi är ju familj och det är ju en familjegrej, liksom! Inser dock att jag har möjlighet att vara med på MEs storas uppträdande i kväll, vilket ju är en familjegrej det med. Så så får det väl bli!
Länge leve min familj!
tisdag 1 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)