På året.

Den 31:a maj förra året träffade jag E (Exet) för första gången. Lite mer än ett år sen. Jag brukar ju göra en check sådär lite årsvis. Vad har det här året, sedan vi sågs första gången haft att bjuda på?

Well. Kanske har jag blivit som allra värst sårad och kanske har jag lärt mig som allra mest om mig själv. Det kan mycket väl vara så. Det verkar som att den skyddsmur mot andra människor och framförallt mot att knyta an till andra människor som jag varit så fri från, på gott och ont, nu blivit till en rejäl en. Jag som varit så naiv och godtrogen, full av tillit och med hopp om att människan är god har nu titt som tätt känt stråken av cynism och hårdhet dra genom mig.

För ett år sedan möttes vi och tyckte om varann från första stund. Alltså som i "gillade" och "synkade". Det tog längre tid, med bara enstaka möten under den tiden, innan vi föll för varann med orkanstyrka. I efterhand har vi fått höra att "folk" inte alls blev förvånade över att det blev vi, att vi passade så bra ihop så. Men jag såg inte det då, för året sen. Inte mer än synket och gillet. Det andra kom långt senare. Vad har jag lärt mig av det här? Att det inte spelar någon roll om synket finns där från första stund? Att det kan gå åt skogen ändå? Eller att synket inte MÅSTE finnas från allra första början, att det kanske kan gå ändå?

Vad bra kom ur det här då? Jag var för första gången sann. Jag visade vem jag var. Jag kan i efterhand säga att det åtminstone inte gick åt skogen för att jag inte var mig själv. Vilket ju har hänt förr. Typ som i alltid. Det är bra att jag var sann, på riktigt, för första gången.

Men jag undrar om jag slagit över för mycket åt det hållet nu? Jag håller ju på att lära känna någon nu. En man som jag gillar. Han får inte vem jag är i små nätta portioner direkt. Han får allt i badkarsstora portioner. Rätt ner i knät. Jag undrar vad han gör med det? Allt som är mörkt och dåligt med mig slänger jag upp också. På en gång. Här! Och här! Och här!

Vill jag skrämma bort honom? Nej. Inte egentligen. Men jag vill hellre skrämma bort honom nu än sen. Lite så tänker jag nog.

Även om jag VET att E inte lämnade mig för att jag var dålig för honom, eller ens för att han slutade vara kär i mig, utan att det berodde på helt andra omständigheter-så vill jag bädda för att jag inte plötsligt en dag visar mina mörka sidor och de inte klaras av.

Sen är jag ju, som jag skrev i förra inlägget, nöjd med hur jag har det nu.....

Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vilka av mina reaktioner som kommer sig av att jag skyddar mig, eller för att jag inte kommit över E helt, eller något helt annat för den delen. Jag har inte full koll, det kan jag inte påstå.

Men under det här året har jag tagit allt större plats. På ett bra sätt enligt min terapeut. Varit mer sann. Och det känns bra för mig med.

Det gör det faktiskt.