Planering

När jag levde med barnens far så var en av de saker jag hade oerhört svårt för hans planeringar. Och mest av allt hans oförmåga (som jag ser det) att göra ändringar i dessa planeringar.

Jag minns en gång, när vi bestämde oss för att köpa hus.. Villa i förorten dådå (huäää...). Vi letade rätt länge och var med och budade på flera hus tills det till slut blev något.

Kvällen innan vi skulle till banken och skriva kontrakt fick jag panik och ville dra mig ur. Jag ångrade mig. På riktigt. Han hävdade att det var försent att ändra sig och jag hävdade att det var det inte alls det, men att dagen efter samma tid skulle det vara försent.

Han övertalade mig. Jag tänkte inom mig att "vad fasiken, det är väl bara att sälja och flytta om det inte känns bra. Nu testar jag det här."

Några dagar senare, fortfarande med magkänslan av att det var helt fel det vi gett oss in på (åtminstone för mig), så tog jag upp det med honom. Att om det inte fortfarande inte kändes bra när vi bott in oss så kunde vi ju faktiskt bara sälja och flytta och att jag skulle chilla i det.

Då fick han panik. För hans plan, helt orubblig, var att bo där i minst fem år. Det hade han räknat på. Och det var spikat.

Jag var redo att bara ta min tandborste och gå precis där då. Men i vanlig ordning övertalade han mig att göra det på hans sätt.

Vi flyttade in i huset. Jag döpte det till "ångestlådan" och jag försökte det mesta för att trivas. Jag målade om, möblerade, la nya golv-you name it. Ensam gjorde jag det också.

Vi några tillfällen försökte jag få igenom att jag inte ville bo där. Well. Jag tog mig ur såväl förhållande som ångestlåda, jag bodde inte kvar i några fem år.

Han bor kvar ännu. Har gjort det i 13 år nu.

Jag vet hur jag vill ha det i dag. Jag vet att jag vill bo här nu. Jag vet att jag vill jobba kvar här ett tag till. Men aldrig att jag skulle rama in något i en tidsplan som inte går att ändra. Om jag har svårt att andas nu så är det inget mot vad jag skulle få då.

Alltså, visst händer det att jag planerar. Tanken med att gå bilogilinjen var ju just att gå den i 4 år. Men aldrig att jag tänkte "jag gör det här oavsett vad som händer, vilka erbjudanden som än dyker upp". Nope. Jag vill alltid vara öppen för fantastiska möjligheter! :)

Jag kan visst fokusera på att göra planer, jag jobbar ju för sjutton med det. Men är alltid öppen. För impulsivitet, för smarta ideér, för det där som är lite bättre, lite mer givande.

Kanske gör jag med livet som jag vill att det ska vara i en käreksrelation. Att man väljer det varje dag?