Nybörjare

Jag har under mitt liv fastnat i dåliga mönster i de kärleksrelationer jag varit i. Så fort jag har fått starka känslor för någon har jag börjat oroa mig för att bli lämnad. Utom i mitt senaste förhållande, då hann jag inte ur den första förälskelsefasen innan jag blev lämnad. Men flera gånger innan har det hänt. Faktiskt i bland redan på dejtingstadiet, om jag fått vibrationer om att de inte är 100 från det andra hållet.

Så vad är det jag har gjort då? Jomen. Jag har börjat förändra mig. Vinkla mig, ta mindre plats, bli tystare. Inkännade. Tyvärr har det här sällan (aldrig eg, men en gång passade det mannen i frågaa att ha full kontroll över mig, men det slutade ju med att jag lämnade honom..) lett till något bra. Den personen jag varit och som "man" fallit för har krympt. När jag har krympt har den andre dragit sig undan lite mer och jag har krympt mig ännu mer. Till slut har det inte funnits något kvar. Det här är en mycket förenklad och förkortad version av vad som hänt.. men jag kan säga att det minst sagt har ställt till bekymmer för mig. Min rädsla för att bli lämnad har gjort att jag blivit lämnad. Toppen.

Nu har jag, med min terapeuts hjälp jobbat väääääldigt mycket med just det här. Och när jag inledde min senaste kärleksrelation hade jag kommit en bit på vägen. Det var också enklare för att jag kände mig väldigt omtyckt precis som jag var. Men ja, det sket sig ändå.

Nu dejtar jag. Skadad och trasig och jätterädd för att få starka känslor för någon igen famlar jag omkring och vinglar och spretar. Så fort jag misstänker att jag är på väg att falla in i några gamla destruktiva mönster så blir jag istället hård och avvisande. Åtminstone för att vara jag. Den är ny. Och det är ju inte sant heller. Så... antingen är jag en mespropp som äter skit eller så blir jag en bitch som ger skit. (Väldigt hårddraget, men dock)

Halllååå??? Finns det något lagom här nånstans?

Jag river och sliter i mina känslostatusar, försöker ta reda på vad som är vad, var de kommer i från. Vad är rädsla och vad är förälskelse och vad är bekräftelsebehovoch vad är nåt helt annat?

Jag vet inte. Jag gör verkligen inte det. Och det är fruktansvärt jobbigt. För det finns ju någon där i andra änden. Som är superfin och förstående och varm och klok. Som jag spretar hej vilt omkring. Det gör mig ont att jag utsätter honom för det. Så ont att jag bara vill dra mig undan ibland. Men när jag tänker den tanken fullt ut så blir jag rädd åt det hållet istället! Nej, hallå-landningsbana? Jag längtar efter honom, det är en massa bra och sköna värden i det här! Jag vill inte alls gå min väg. Inte utan honom.

Så, jag är här. En dag i taget. Och hoppas att han står ut med det. Jag är ju nybörjare på att göra det här utan mina gamla invanda strategier. Det är läskigt och svårt. Men pirret i magen som dyker upp med jämna mellanrum är inget annat än skönt.

Så är det faktiskt.