Levadag

Mina ups and downs. Det är svårt att tro att det är samma tjej som i dag målar köket samtidigt som hon dansar och sjunger med rollern i hand, som av bara farten möblerar om och lagar en tavla och hänger upp den, som far runt med dammsugaren och plockar grejer och applåderar stora sonens städning.. som i går låg i fosterställning i badkaret i grät och inte ville mer.

Jag har själv svårt att förstå att det är samma tjej. Men det är det. Det är jag. I går blev jag ensam en stund för första gången på sex veckor, trodde själv att det skulle bli skönt och att jag skulle ha några fixatimmar hemma. Nope. Föll igenom när Herr Meningslöshet och Fröken Värdelöshet klampade in och tog över allt utrymme i hela lägenheten. Mådde fruktansvärt illa över mig själv och min oförmåga....Till slut tog jag mig samman nog för att ringa Jo. Osvikliga Jo, som tar emot och plockar upp och skakar till mig alldeles lagon. Som jag gråter hos och skriker hos. Som alltid finns där när jag faller. Jag kravlade mig upp på kanten. ME tjatade mig över till henne via chatt och sms och jag fick mat och vin och fotmassage av en annan gammal god vän till mig. Faktiskt den jag känt längst här där jag bor. Han är dock en ny bekanstskap till ME och jag är glad att de gillar varann. Som jag sagt tidigare, jag gillar när folk jag gillar gillar varann! Man kan väl säga att jag var rätt mycket en partycrascher när jag kom dit gråtandes och snörvlandes igår.... Men de tog hand om mig och jag är övertygad om att deras sätt mot och med mig gjorde att jag stannade på kanten resten av kvällen och natten.

Såg till att få sömn i natt.... framförallt i morse. Inneboende passade barnen från att väcka mig. (tack!) och när jag sen gick upp fick jag njuta av att vi var åtta personer runt frukostbordet. Det lyfter mig och där passar jag! Resten av dagen har gått av bara farten och jag har varit glad. Känner mig som att det inte krävs så mycket för att lyfta mig.

Tills inneboende nyss säger till mig att jag är som min lilla son. Att jag alltid ser något negativt i det bra. Va? Näe. Men vad fan. Det här måste redas ut. Jag som alltid klamrar, hänger, minns att jag har förmågan att det se det lilla i det stora och njuta av det småttiga som är bra i livet. Kan jag inte det? Uppfattas jag som negativ? Jag måste prata med henne om det här igen märker jag....

För om mitt klamrande vid det som är gott inte fanns så vore jag nog inte här alls. Så jag hoppas att jag inte inbillat mig det.

Det är kanske inte det hon menar.Hon menar kanske att jag inte kan vara landad i det som är bra någon längre tid utan att något som gör ont eller ställer till det för mig kommer och knackar på. Ja, det är nog så hon menar. Som i att hur bra mitt liv än ter sig med jobb, lägenhet, barn och kärlek så gör min störning att jag kraschar ändå. Och ja, så är det ju....

Men leve dagar som denna!