Familjen

Jag trivs med en massa saker i mitt liv. Mina barn. Särskilt när det har varit så många sköna ljuspunkter med Stora sonen som det varit de senaste veckorna. Inneboende bara blir kvar liksom, nu har hon stannat i 3 månader och hon blir nog kvar ett tag till. Det måste tyda på att hon trivs, va? Jag gillar att ha henne där, det är ett som är säkert.

Flickvännen dräller omkring och känner sig som hemma, jag myser med det. Sonens flickvän alltså. Sen har vi ju min flickvän också, ME. Vi firade ett år i lördags, minsann. Vi lever ett skönt liv. Vi hjälps åt med barn och middagar och handlingar och drar på utflykter och kalasar när barnen är på annat håll. Vi ses på frukost på helgerna. Vi har en semester tillsammans med alla barn inplanerade i sommar och planerar nu på ytterligare en vecka tillsammans, men utan barn.

Vi känner oss så hemma hos varann att vi frågar "har vi kvar bönor sen förra gången?" när vi går i varandras köksskåp. Stora sonen har mat i frysen hos ME, just in case. Och så vidare. Skönt kollektiv!

I dag har ME varit på utflykt med sin lilla och jag finner mig sittandes med känslor om att jag borde ha varit med. Jag vill också äta jordgubbar ur små lådor med dem. Vi är ju familj och det är ju en familjegrej, liksom! Inser dock att jag har möjlighet att vara med på MEs storas uppträdande i kväll, vilket ju är en familjegrej det med. Så så får det väl bli!

Länge leve min familj!