Inser att jag jag saknar Exet (men bara delvis just i det här, eftersom han inte hade så lång historia med mig som de övriga som nämns här) och O och mamma och pappa och mina bröder. För att de visste. Hur jag funkar, vad jag behöver. De visste om min vardag. Hade namn och karaktär på såväl vänner som arbetskollegor och som nu, min personal.
Mina bröder finns kvar, men bara på håll. Men de bor 1600 mil härifrån och när kommer hem från jobbet så sover de!! Och de är inte här på mina fester och vi äter inte middag ihop nån gång i bland och vi har ingen vardag alls ihop.
Mest saknar jag mamma och pappa. Och jag saknar Os föräldrar. Som kan gå in och vara stora och starka och kloka. Jag orkar inte vara äldsta generationen i familjen alltid. Jag är för ung för det! Jag är som en liten föräldralös flicka i såna här lägen.
Jag vill ha någon av de jag haft. För att kunna släppa in någon ny verkar för svårt. För tungt. Hur ska någon enda kunna var allt det här.
Sen tänker jag. ... Att det finns ju andra oxå. Som inte är mamma och pappa eller mina bröder. Som vet en hel del. Men just idag orkar jag inte vara klok och se det. Jag vill ha tillbaka mina nära i det enkla. Jag vill sitta vid köksbordet och gå igenom dagen med pappa. Få hans frågor om hur det gått med det och det. Höra vad han anser. Få stöd och nya synvinklar. Jag vill prata med O som varit med från början från när jag blev VD. Som känner till alla turer och säkert kan se sådant som jag inte kan se.
Jag försöker intala mig att ensam är stark, för det verkar så himla praktiskt att tycka det och vara det på riktigt. Men det går sådär. Jag känner mest att ensam är ynklig, jag. Men jag orkar inte vara den som tar mig ur ensamheten och håller upp allting. Jag vill inte styra hela tiden. Jag vill inte vara chef jämt.
Blir det snudd på sjukt förvirrat att sakna pappa, bröder och ex i samma svep, månne...?
Jag kanske måste redigera det här inlägget sen. Men nu ville jag bara få det ur huvudet, genom fingrarna och ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar