Tragisk.

Idag började jag dagen med frukost på favvofiket med Pi. Sen gick vi till Calista och njöt av en timmes massage. Helt ljuvligt och en bra medvetennärvaroövning... Efter det träffade jag en annan vän och ägnade mig åt skönt samtal och Afternoon tea...

Stackars mig, va? Hemsk söndag. Näej, inte på något vis hemsk.... Men...

Men jag är så tragisk. För nu ligger jag här i sängen, fryser, tycker att livet är så trist. Otacksam. Väntar på att Ettan ska ringa, för det sa han igår att han skulle. Lyssnar på musik som antingen påminner mig om att han lämnat mig, eller på musik som påminner om Jhonny. Som är så obekvämt död och som jag saknar så förbannat. Ligger här med telefonen bredvid mig. Ledsen och trött, för trött för att vara duktig. Gräver runt bland mina tolkningar, undrar vad han vill. Ha kaka, äta kaka, kasta kaka, ha kaka..? Ha halv kaka? Ha lite kaka i bland? Ha kaka i låda att ta fram för behov? Helst glömma kaka, men kan inte låta bli kaka? Helst glömma kaka för det är en dålig kaka men dåliga kakan gett dåligt samvete?

Jag vet fan inte alls. Och inte frågar jag heller. Väntar på rätt tillfälle? Hoppas att månen ska trilla ner? Eller ngt annat lika troligt? Att han skulle ändra sig och bli den där som jag träffade igen?

En sak som jag bara inte fattar hur han kan välja det han är i nu hellre än vara i det vi hade? Han håller ju på att ta livet av sig med jobb och krav på sig. Inget liv. Han som vill njuta av livet. Han verkar inte njuta det minsta, ärligt talat.

Jag för min del tar en whisky och loggar in på en dejtingsajt för att få lite uppmärksamhet.

Tragisk?

Jag vet.

I dag var vi på studiebesök i Stora Sonens nya skola. Vi var tre som
åkte dit från vår familj, jag Sonen och Inneboende. (Som förvisso
inte bor hos oss längre, men det är ju hennes namn här på bloggen).

Det var en märklig känsla att inte vara den enda vuxna från vår
familj på ett möte av den här typen. Jag har gjort sånt här ensam
så många, många, många gånger nu. Jag kände att det liksom var
nog. Att jag kan få hjälp. Att jag kan be om det, för jag är bra
sliten nu. Och jag kunde be och jag fick hjälp. Och jag önskar att
jag gjort det så långt tidigare!

För nu är den värsta kampen över. På skolan finns ingen som
motarbetar mig som det gjorde på BUP och på Stadsdelsförvaltningen.
Där hade jag verkligen behövt någon vid min sida.

Nu blir det ny start. Han börjar i skola med behandling och vi gör
starten på det bästa sätt vi bara kan. Inneboende följer med på de
andra mötena inför skolatstarten oxå. Hon har känt sonen sen han
föddes, hon bodde hos oss för ett år sen när han mådde som värst.
Hon vet. Och han avgudar henne och hon känner mig.

Jag fick ett väldigt bra intryck av skolan, personalen och lokalerna.
Jag tror att det här kommer att bli bra. Riktigt bra. Min magkänsla
säger det. Hoppas den går att lita på i det här läget. Jag är
glad och trött och nöjd och ganska så mycket ensam fast inte alls.

Tankenfredag

Jag vill inte störa, men gärna skrika. Jag vill inte förstöra, men gärna be om att ta det igen.
Jag vill vara rytmen för hjärtslagen, inte bortglömd och utbytt.
Jag vill att andetagen ska nå ända dit bort och tillbaka, där du är och jag inte hör vad du säger.
Kunde jag vara det du såg mellan dig och dig som var jag, för oss nästan varje dag
När jag ser saker som visar att kanske allt inte var vad det verkade
så vill jag inte störa, men gärna vara det som luften fylls av och bär
bort på molnen och låta tillitstrasor torka tårarna.

Indikationer?

Jag fyller i mitt liv. Jag fyller med jobb, aktiviteter och
färdigheter. Med musik och telefonsamtal och närvaro med barnen. Jag
aktar mig noga för att spinna nedåt i spiralen som drar mig över
kanten och ned i det mörka hålet. Hålen i mig själv proppar jag
fulla med mat. För där går gränsen för vad jag klarar av. Jag
fokuserar på att hålla tempot uppe på aktiviteter och färdigheter.
Stannar upp det som behövs för fokusets skull. Men inte mer. Då
måste hålen fyllas. Jag jobbar en timme till eller två för att
krampen ska släppa, den jag får när jag vill ringa. Höra hans
röst, berätta om det stora som hänt, eller det lilla.

Men jag höjer volymen på min musik, ensam på kontoret. Försöker
att inte låtsas om att alla de tunga beslut jag alltid, alltid måste
ta på egen hand sliter på mig så hårt. En dörr öppnas för mig,
och allt skulle kunna bli så annorlunda om jag inte var ensam. Ensam
som i motsats till tvåsam. Och den dörren kommer att stängas och
allt blir sig likt igen. Så, visst fanns här indikationer på
förändringar i mina levnadsvillkor. Det onda är nog att jag inte kan
ta den förändringen nu.

Får jag

Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
Tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig

Men nu är är det bara så
Att jag orkar inte göra så
Antingen så vill du träffa mig eller så vill du det inte

Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det
När man var liten föll man jämt
Men nu ska det vara så jävla hemskt

Så fastän du kanske bara säger ja för att vara snäll
Får jag träffa dig ikväll?

Får jag gå precis så nära
Att min axel stryker vid din arm
Jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm
Du ser kall ut

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras
Får jag kliva indirekt på delen om hur allt skulle kunna ändras
Dom kanske tror att vi är typ kära
Får jag gå precis så nära

Delsumma

Veckan. Storson ska börja i skola. Jag har jobbat massor på alla
tänkbara plan. Min psykolog ska gå på mammaledighet, vilket har tett
sig mycket skrämmande, men den nya känns ok och separationsångesten
har lättat. På tisdag första träffen med nya. Utvärderat
halvåret hos den gamla och förundras själv över framstegen. De
tydliggjordes. Glad.

Skit och gott blandat på jobbet och bestämt mig för förändring.
Dörrar öppnas och jag tror mer på mig. Saker faller på plats och
även här har saker och ting tydliggjorts. Känner mig hoppfull och
mer kapabel än på länge.

Dessa tre saker synkar väldigt bra. Det är uppåtgående.

Saknar Ettan. Älskar Ettan. Fibblade iväg ett mess igår som inte
borde ha skrivits, än mindre skickats. Typiskt mig. Men nu är det
gjort. Han svarade fint, men med ordval som visar att han uppfattade
det som press. Men kanske lika bra. Som Åsa H så klokt kommenterade
igår... Jag ska nog inte vara vän med den jag vill så mycket mer
med. Typiskt nedåtgående.

På torsdag ska jag i alla fall bjuda världens vackraste man på
rårakor. Sämre kan man ju ha det, eller hur? Om han läser det här
får han hybris och blir paranoid samtidigt. Då blir han knepig att
tas med. Han tror nämligen att jag är kär i honom igen då. Det vill
han inte. Men risken är liten, han läser bara sin egen blogg, mig
veterligen. Han läser min om jag skriver om honom och skickar en
länk. Han är förjäkla skön. Och fruktansvärt jobbig ibland. Men
klok och framförallt väldigt ärlig. Och en person som hjälpt mig
otroligt mycket och som på många sätt betyder mycket för mig och
som har varit med och format mig mer än vad man nog kan tro.

Och världens vackraste man är han, sa jag det? Och han avgudar mina
rårakor.

;)

Säkert

jag ska dansa fastän hjärtat brister 
ska dansa fastän hjärtat brister
det går sönder i takt med basen i marken
det går sönder i takt med värkande huvud
vulkan inuti men polerade yta
det här golvet ikväll
jag ska va sist här
dansa fastän hjärtat brister
dansa fastän du inte är här

jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister
dåliga bandet jag tycker inte om er
men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer
spela nåt som alla kan jag kan berätta nåt som alla kan
är ni med mig syster, bröder
dansa för att hjärtat blöder

å jag ska dansa för att hjärtat blöder
ska dansa för att hjärtat blöder
om ett år eller två kommer det här va över

om ett år eller två kommer det här va över