Saferide

De omsluter mig.
Dessa fantastiska vänner.
Efter mitt inlägg i går så landade meddelanden, telefonsamtal och vänner hos mig. Alla vill hjälpa sonen. Jag har fått råd och erbjudanden om läxhjälp, stöd, samtal.. allt! Och besök här i kväll tog upp konkreta saker som skollag, undantagsbestämmelser med mera. Sonen själv gick till rektorn i morse och det gav respons. Jag har flera möten inbokade och en plan är på riktigt på väg att utformas och sättas i gång. Jag känner mig starkare, mer kunnig och definitivt inte ensam i min kamp!

Tack, tack, tack för att ni finns och är de ni är! Jag är nästan yr av all kärlek ni sveper om oss.

Lilla sonen bakade kaka för andra dagen i rad och vill gärna byta profilklass till högststadiet. Till matematik. Tänk att de är så otroligt, otroligt olika mina två söner.

En annan sak som glädjer mig är att det nog stämmer bra att när man lämnar gamla lögner bakom sig så lämnar man plats för nya....sanningar! När man lämnar en person som tar energi bakom sig så ger man plats åt en ny person, som om man har tur både ger och tar energi. Universum är en dynamisk plats att befinna sig i. Men trots all rörelse känner jag mig i dag trygg. Och glad. Som på vägen hem från jobbet, på motorcykel. Snabbt i vinden, härligt muller, men så trygg där bakom min fina vän.
Livet som en saferide.

BADHD

(Jag har frågat sonen om jag fick skriva om det här. Det fick jag. Han ville det.)

Det är svårt. Med stora sonen. FÖR stora sonen. För mig, som inte räcker till åt honom. Det går inte bra i skolan och jag är arg, maktlös och orolig. Han med.

Jag hade vikt kvällen i dag till att förhöra honom inför SO provet han har på fredag. Det gick inte att förhöra.. inte alls. Och då var ändå meningen att han nu skulle ha pluggat med sin extralärare tre ggr i veckan inför detta prov. Men.. nu kommer det fram.. informationen från rektor, mentor, skolsköterska, psykologen, specialpedagogen... allt som vi pratat om med dem, det som bestämts.. har inte kommit fram till de lärare sonen har dagligen. Hur ska de då kunna hjälpa honom?? När han själv försöker förklara för sina lärare om sina svårigheter blir han inte trodd. Lärarna måste ha på papper att sonen har grava koncentrationssvårigheter, extremt dåligt arbetsminne (som en 6,2 åring). ADHD även kallat (dock utan aggressioner, vilket sonen gärna påpekar och med logik och visuell förmåga som en 16,8 åring)
Jag har det papperet, så även skolsköterskan. Varför har inte sonens extralärare det?? Och varför blir inte sonen trodd?


Sonen får panik och gråter över statsskicken och kan inte få in de fyra lagarna i konstitutionen i huvudet. Jag berättar om yttrandefriheten, om oliktänkande, om tortyr och fängslande och om... Han hör inte. Han kan inte. Han vill, han försöker. Jag ritar och försöker förklara regering å riksdag och utskott och departement. Det går inte, han kan inte. Han är blockerad. Säger att han inte kan höra mig fast han vill. Jag vet inte vad jag ska göra. Det här har ju fungerat förr. Jag berättar för honom, som en historia, om det som står i boken han ska lära. Det brukar sätta sig då. Men inte i dag. För mycket står på spel. Han kommer inte klara provet. Betyg..han måste ha betyg. Han är förkrossad. Jag tappar upp badvatten åt honom i stället. Kramar honom och blir blöt av hans tårar och jag vill själv skrika i frustration. Han VILL ju! Kan någon hjälpa oss??? Jag skulle behöva sitta med honom flera timmar varje dag. Men då får jag ingen lön. Vem kan hjälpa honom, vem kan hjälpa mig? Varför kan de inte skynda sig på i skolan?

Han skolkade i fredags för att han tycker att det känns hopplöst. Han hänger inte med på lektionerna. Han blir rastlös och kan inte vara still. Då stör han de andra och får skit. Han vill inte störa sina vänner. Han vill ju att det ska gå bra för dem. Så han tyckte att det var bättre att han inte gick på några lektioner alls. Så han slapp störa.

Nu har han badat. Tuppkammen ligger platt och han är mitt lilla barn som jag vill hjälpa. "Mamma" står det på tatuerat på axeln på mitt barn. Men mamma räcker inte nu.

förlöselsedag

Jag vet exakt vad jag gjorde för elva år sen. För då födde jag min yngsta son. I dag hade jag en parantesdag på jobbet. Chefen (jag alltså) tillbringade en hel del tid liggandes i soffan under arbetstid. Jag mådde inge bra i morse, var ledsen. Slutkörd efter för lite sömn, för mycket flytt och för många insikter och en hel del ilska. Men det där jag var arg för kan jag faktiskt finna en del humor i dag. Kunde jag inte i går. Jag tror att en parantesdag var precis vad jag behövde. Kropp och själ sa åt mig "Vila, prata, chilla. Du är bra." Och jag lät mig vara i det. Bra av mig.

Sen middag och bio med lilla sonen. Det var vad han önskade sig. Bara han och jag och så fick det bli. Filmen var lagom läskig också så att vi fick hålla hand. Väl hemma stupade den lille i säng. Den som står mitt på vardagsrumsgolvet. Jag har inte gjort så mycket med riktning att få ordning här hemma på två dagar, men det ger sig.

Kär granne kom över, vi delade lite vin (ett väldigt gott, särskilt med tanke på priset, vin förresten) och erfarenheter. Det här med grannar som bara kommer över en vardagskväll, eller när som helst, är klart underskattat i den här staden. Det är ju sånt fluff och en total livsnödvändighet. Ni som lever utan detta- hur gör ni??? Och jag fick en present. Tack ME. Nu regnar det ute och åskan mullrar. Jag ska krypa ner i min säng, tacksam över en parantesdag med kärleksfull tid med lilla sonen och fluffet.

Jag har inte tagit bort tejpen på tummen för att kolla läget, det törs jag inte. Jag var nog modig i går tycker jag. Och det gick ju åt skogen, så...

Och ja! Jag har ett kök som man kan stänga dörren till och...Sist men inte minst.. balkongmys med levande ljus medan regnet smattrade mot inglasningen!

Blodmod

Okej. Dagens andra inlägg. Några saker har blitt lite tokiga i dag. Upptäckte att exet fått med sig en lunta utskrifter som låg i ett kuvert med hans namn på, det låg så för att jag en gång tänkte att han skulle få läsa mina samlade alster skrivna till honom under åren...... Alltså, det här var ju sånt jag bara skrivit av mig till mig själv med. Eller ja, sånt där som jag snålar med i mina processer. Håller för mig själv.

Nåväl, en tanke hade jag i typ juni att han borde ta del av det hela. Kanske för att lära sig ngt han kunde ha användning av i framtiden. Schysst av mig, visst? Men jag ändrade mig och var nöjd med det beslutet. Detta skulle inte läsas av honom. Synd att jag inte strök namnet då. för det hamnade i kartongen med hans kvarglömda grejer i. Har försökt få tag på honom idag, men icke. Spännande...

Tänkte också i dag att jag skulle vara så där modig och ärlig som jag tycker låter så bra när jag pratar eller skriver om det. När jag testar i verkligheten tror jag att jag mest blir klumpig och påträngande. Varför blir det så? Jag försöker ju bara vara mer som min katt. Självklar, liksom.

Sen skar jag mig i tummen också. Djupt, äckligt. Jag var en sån där tonåring av den riktigt mörka sorten och jag skar mig. Det var inte alls så vanligt då som nu, så jag var extra freakad. Men det funkade att avleda psykisk smärta med fysisk, så jag gjorde det. Fast rispa är nog ett mer korrekt ord än skära.... Nåväl, det var inte vad jag försökte mig på i dag. Inte alls. Det var bara besvärligt. Men så kom jag på att det kunde vara en lagom knasig bild till bloggen så jag skulle ta kort. Av med papperstussen, upp med mobilen, blodet rinner, tar bilden...ehhh... svimmar nästan. På riktigt! Måste lägga mig på golvet och be lilla sonen om vatten och ny tuss, plåster och grejer...Detta borde det ha varit bild på i stället. Vicken klenis!!

Att skära mig är inget för mig.

Jo, och jag har snubblat på samma hoprullade matta sex gånger i dag. Lilla sonen har räknat.

ångestlådor

Jag hade väldigt svårt att sova i natt. Konstigt, tyckte jag först. men sen kanske ändå inte. Ny lägenhet, ny era i livet. Först saknade jag min gamla lgh. Några skåp, hyllor, ytor. Fånigt. Sen fick jag ångest. De där jäkla andningsuppehållen. Hur kan man vara funtad så att man i vaket tillstånd faktiskt slutar andas? Jag skrämmer mig ju!

Jag undrar om, och oroar mig för, att lilla sonen känner att han bor här på undantag. Stora sonen som bor här alltid har eget rum, ganska stort. Lilla får ha sina leksaker och grejer i mitt sovrum och sova i kökssoffa.... Hur känner han? Det är svårt för han säger aldrig något om hur han känner. Den stora pratar om allt, alltid. Det blir så mycket enklare då med kommunikationen... Min lilla har nu gått i väg för att sjunga med sin kör och jag fortsätter i ordningställandet av nya lgh. Det känns bättre igen, med solen, utsikten, alla våra saker än vad det gjorde i natt.. jag har också bestämt mig för att ha en annan möblering i mitt sovrum (jag ska sova där alla lådor står just nu..) så att lilla sonen får mer egenplats där. Så nu känns den biten lite bättre. Jag är hemskt trött. Ska nog ta ett par dagar semester om ett tag. I dag ska jag jobba igen, förra helgen jobb hela helgen. Och flytten.

Lilla sonen har sån koll. Han kom i håg kören i dag, trots att det var extrainsatt och mitt i flytt. Han kom i håg, utan lapp, utan alarm....Han har koll på sina läxor och gör dem, han väcker oss i tid på morgnarna, han vet alla buss, tåg och tunnelbanetider. Han vill ha ordning och komma i tid. Det kan inte vara lätt för honom att vara här, i virrvarrets högkvarter. Han säger att han tycker att det roligt med allt som händer här, alla människor... allt kaos. Men han säger också att han blir trött och att det är skönt för honom att komma hem till pappa där det finns fasta (ristade i sten..?) rutiner och mycket lugn och ro. Det som jag kallade fängelse och helt utan socialt liv och vedervärdigt pedantiskt....

Det är bra att han får båda. Nu ska jag göra mitt bästa för att han ska trivas här i det nya. Jag och stora sonen kommer att göra det och jag känner att ångesten i natt handlade mest om min lilla son och det vända bladet. Så som jag trodde min framtid skulle se ut för två år sen är inte det här, verkligen, verkligen inte. Jag känner vemod över det, en liten sorg som knackade på i natt och som jag inte ville ge plats åt. Det var nog därför jag slutade andas sådär. Om den kommer igen ska jag ge den plats. Och gråta lite i stället. Det är okej. Jag får det.

flyttflyt

Nu har jag flytt! Nä, inte flytt som flytt från nåt. Utan flytt som i "jag flytt int". Fast det gjorde jag. En trappa upp och lite längre ut på hörnet. Finfin utsikt från finfin balkong. Den gjorde jag i ordning allra först. Balkongen. Helt klart det rum jag använder mest. Viktigast just nu, viktigast sen i juni då jag gjorde i ordning. Hur kunde vi bo i två år med en sån här balkong utan att använda den..? u kanjag inte vara utan den alls och valde en med sån här balkong och över 1000:- mer i hyra än en annan lika stor lgh utan balkongen..... fast jag flyttade för att få billigare. Magkänsla, livskvalité..?

Flytten gick smidigt och bra. Tack alla för all hjälp, vilka härliga fantastiska vänner jag har. Extra tack till Martin som hängde kvar så länge och gjorde så mycket och var ett sånt trevligt sällskap. Det är något visst med att ha en snygg man i köket. Dessutom fick jag lite hjälp med grabbuppfostran. Det här med att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.. det ligger nåt i det.

Nu har jag verkligen vänt blad. Det här är hemma hos mig och mina barn och det sitter inget annat i väggarna. Inte från mitt liv. Det är trångt och det kommer att ta ett tag att vänja sig vid 27 kvm mindre. Men jag tror det kommer att bli riktigt, riktigt bra det här.

kär lek

Märklig dag. Jag gick från jobbet 14.30. Åkte till Kungens kurva. I entrén till Jula fick jag panikångest och vände. Åkte tillbaka till stan och hämtade sonen med väninna. Eller.. ja, jag kommer till det senare. Tillbaka till Kungens Kurva. Klarade av ett inköp. Inte Jula. Sedan till systemet. Vågade inte ta med tonåringarna in, med risk för att bli anklagad för att langa.... Vad är det med detta med mig och affärer? Jag var helt genomblöt av svett när jag kom ut. Kallsvett. Men jag gjorde det. Jag svimmade inte, hade inte sönder nåt. Det gick bra. Var för övrigt en väldigt trevlig kille i kassan.

Från klockan 14.30 till kl 18.00 klarade jag av dessa två inköp. Det var som att jag gick och körde i gröt. Mycket märkligt.

Sonen har börjat dejta ett ex. Första riktiga flickvännen.. de var tillsammans över ett halvår när sonen började sjuan. Mamman hoppas. Gillar henne massor. Jag och sonen har pratat massor, om vad han känner, vad hon kanske känner. Eller inte. Om det konstigt om de blir tillsammans igen. Nejnej, säger mamman. Inte konstigt. Jättebra skulle det vara. De är fina i hop och hon passar ihop med oss, liksom. Känner att jag är en läskig mamma nu... Men jag gillar ju henne! Man kan väl få hoppas..? Och den här tonårskärleken... Ahh. Den ljuvliga, förhatliga, skrämmande, spännande. Den är så massiv, modig, ärlig. Det är grejer det. Jag blir inspirerad. Att vara modig och ärlig.

ps. sonen har misosoppa i handen. inget annat. ds

tonårsdrömmeri

Hemma å packar idag då. Lyssnar på all gammal Noice som finns att hitta. Jag var medlem i Noicearmy när det begav sig... Minns så många av de tankar och tankar jag hade på den tiden när jag lyssnar på det här. Jag har också packat ner fotoalbumet med bilder på baaaaaaraaaa Hasse Carlsson. Det här med Noice föranledde en drogdiskussion med sonen. Eller diskussion... nä, han sa inte så mycket alls. Lyssnade. Först handlade det om musiken och vad de här killarna åstadkom när de faktiskt var i sonens ålder. Sen drogerna som tagit livet av två av fyra bandmedlemmar i Noice. Jag hoppas jag skrämde sonen ordentligt... Först lyssnade vi på Hasses späda Tonårsdrömmarröst och sen berättade jag om när jag träffade Hasse på plattan tio år senare. Det var ingen snygg syn kan jag lova.

Sonen skulle orientera i dag. Ha matsäck med sig. Jag ställde mobilen på larm för att inte glömma att skriva en lapp för att inte glömma att göra matsäcken. Så får jag göra för att komma i håg. Gick upp i morse och tack vare lappen som jag kom i håg tack vare larmet kom jag i håg att göra mackorna.

Nyss ringde sonen och berättade att han slängde matsäcken med soporna när han gick till tunnelbanan.

Ska jag vara glad för att kom i håg att ta med soporna....? Ja, det ska jag. Med en son som har ADHD får man vara glad för det ena och det andra och gilla läget. Han har i alla fall bestämt yrkeskarriär och jobbar mot att få G i alla ämnen. Han ska bli rörmokare. Det är en av hans tonårsdrömmar.

tacko

Jag vill säga några tack.
Tack för att du värmde mina sockar på elementet och klädde på mig dem när jag frös om fötterna. Tack för att du bar en elvastänglad orkidé genom en stor marknad åt mig när den var för tung för mig. Tack för mössan och vantarna. De första. Jag hittade dem i dag. Tack för allt liv. Alla resor. All luft och allt hav. Och snön och fjällen. Tack för allt stöd i mitt jobb. Och när jag inte hade något...Tack för alla nya vinklar. Tack för alla utmaningar. Tack för att du fick mig att lära mig så mycket om mig. Tack för alla sätt som du sa att du älskade mig utan att använda ord. Jag hörde kanske inte riktigt då, men jag hör det tydligt nu i efterhand.

langarmorsa

Vilken dag.. Och tänk, jag har en räddare i nöden! På vit springare till och med. Eller nåja.. Typ i alla fall.

Skulle ha åkt hem tidigt i dag, för den där packningen inför flytten. Den som liksom aldrig blir av. För det blev ingen packning i dag heller. Jobbgrejer som minst sagt kom i vägen. Powerpoint som inte ville som jag ville och som jag verkligen behöver i morgon. Det var där räddaren kom in. Tack.

Efter att det var fixat så var det dags att bege sig hemåt, handla, se till att sonen får middag. Vi möts hos grannen för sonen har ingen nyckel. Vi går och handlar. Lite mat och så. Och så ska jag köpa cigaretter. Jo, jag röker en del i den här stressen som är just nu.

Följande händer: Kassörskan ber om mitt OCH SONENS leg. Jag förstår inte först. Tror hon att jag är under 18..? Jäklar vad jag måste se välbehållen ut! Men nej, så är inte fallet. Hon tror att jag ska langa cig åt min son. Vad fan..? Här måste jag tillägga att jag är jobbklädd. Chefklädd. Blusen jag har på mig kostade 1600 sek. (Fast jag köpte den på en outlet till nedsatt pris ;). Uppsatt hår, högklackat. Känner mig inte som white trash direkt. Men jo.. jag måste bevisa att sonen är min son. Annars inga cig. Inga cig får det bli då, min 14-åring bär inte omkring på leg eller pass. Jag blir skitsur. Går till kiosken och köper mina cig.

Får på facebook tipset att gå tillbaka och visa sonens pass. Och faktiskt.. jag gör det. Sur, förorättad, kränkt knatar jag tillbaka med son och pass. Så nu har jag bevisat att sonen är min och att jag inte langar cig till honom.

Hoppas att inte någon annan gör det heller.

Packad

Alltså, allt man hittar när man packar inför en flytt. :) Jag är galet stressad över flytten och hur sen som helst, kommer inte hinna göra det här som jag tänkte från början att jag skulle. I kväll har Lo hjälpt mig en stund. Sonen har skött musiken samt såväl packat som slängt en hel del. En del lådor jag hittat har varit orörda sedan jag tömde min mammas lägenhet efter hennes död. Jag går igenom dem nu. De flesta i alla fall. Tänk att det kan lukta min mamma så mycket fast att hon inte finns längre....?

Hittade också mina gummistövlar. Kan tyckas som nåt man inte blir så där över sig glad för, men jo. Faktiskt. De är välanvända och mina. Symboliserar lite min kärlek till allt smått ute i skogarna. Floran och faunan. Mången exkursion har de deltagit i, dessa stövlar. Suttit med mig i mossan när jag klistat in små växter i en bok och lärt mig namnen på latin. De har vandrat över mossar och berg på jakt efter såväl fanerogamer som .... minns inte vad de andra heter. Jag minns för övrigt bara ett fåtal av de latinska namnen på växterna också. Viburnum opulus minns jag. Olvon. Minnesramsan i mitt huvud löd: Vi bränner gammal opel- inte volvo.

Men det var ju organismerna i havet som var min grej på riktigt. Där minns jag betydligt fler latinska namn. Det glädjer mig. Men jag är ju inte biolog "på riktigt", tog aldrig den däringa examen. Så det är väl okej med bara några latinska namn, men väldigt mycket kärlek.

Jag har också upptäckt att jag äger väldigt många huvudbonader. Tänkte jag skulle slänga ett gäng. Gick inte. Så nu måste jag nog börja använda dem. På bilden testar jag och Lo ett par av dem. Jag behöll den ena. Och det var inte den som ser ut som ett tömt, struket marsvin. Trots att det var mammas. Hon bodde i Pajala. Det måste jag tillägga till hennes försvar känner jag.

För min mamma hade god, mycket god klädsmak. Kanske inte så konstigt med en historia som mannekäng....

Meh. meh..me(h)diasessan

Det har varit mycket intensiva dagar. Med inslag av fluff. Det har hänt ett par sjuka grejer. En grej så sjuk att jag inte kan skriva om den här. Det vore nämligen mycket dåligt om det skulle komma ut i media. Kan inte fatta att jag skriver den meningen i ett sammanhang som faktiskt handlar om mig. Men media skrev om mig i går i alla fall. Inte alls om det som inte får komma ut, utan om en annan grej. Jag fattar inte. Alltså, det känns så konstigt. Lilla jag, liksom. Förvirrade tjejen som inte hinner med sin vardag och som tappar tålamodet med barnen och har rätt låga tankar om sig själv mellan varven. Som äter knäppt, glömmer saker och bara är alldeles vanlig. Alltså, det är ju inte som att det ligger nåra paparazzi i buskarna direkt. Verkligen inte alls. Men jag hamnar i media då och då. Jag pratar med journalister nästan varje vecka. I bland från pyttesmå tidningar, men nu var det DN och för tag sen DI och det har varit aftonbladet och till och med ett reportage i aktuellt med kamera upp i ansiktet. Och i helgen har jag varit sakkunnig. Minsann.

Jag tycker det känns overkligt. Och jag måste passa mig. Och det känns oxå overkligt.

Jag känner mig helt omrörd. Jag har varit bad girl och good girl. Jag har varit duktig och sansad, trygg och proffsig i en krisig situation, för att i nästa bara vara jag och liten, skiträdd och ledsen. Jag har varit på helspänn. Jag har varit fokuserad på gränsen till manisk. För att senare fullständigt koppla av och bara skratta. Så mycket. Nu när helgen går mot sitt slut går även jag mot mitt. Alltså, jag är helt slut. Känns som slime i både hjärna och kropp. Kan inte minnas när jag senast var så trött. Jag vill gå i ide lite.

Brobygge

Håller på och bygger broar. Och går på broar. Och under broar. Och bredvid. Jag bygger broar för att komma fram, för att knyta samman, för att förenkla och förena. Broar är ett bra bygge i vänskap. I relationen till sina barn. De är mycket användbara mellan människor som arbetar i hop. Sen är broar också väldigt vackra och mycket självständiga. De är unika och stabila, men också följsamma i sin storhet. Uthålliga. Ickefördömande. Flexibla.

Bron på bilden går jag på varje dag. Fram och tillbaka. Där föds tankar och ideér, där tas beslut, där brukar jag le mot vinden och solen. Som en kreativ sträcka som är bara min just då. Frihet över vatten och min kapacitet på topp.

Demonsture

Träffade väninnan på Stureplan. Gick på en förhandsvisning av en film jag blivit inbjuden till, en riktig snyftstory... inte ett öga torrt i salongen. Efteråt gick vi på East och åt gott." East, stället för de vackra rika människorna" som min Lo säger.

Under tiden gör min son (ja, den äldsta) något helt annat. Äter middag hos en kompis, han vågade hänga lite på söder i dag, vilket han inte gjort under helgen alls-vilket han alltid annars gör. Sen gick de på demonstration och demonstrerade mot kapitalism, rasism och privatisering och för kämpande fack, upprustning av välfärden, nollutsläpp och asylrätt. Jag tror ärligt talat inte har värst mycket koll på allt det här. Men han lär sig nog. Det är en bra sak. I tåget lär han känna några husockupanter, tillika veganer och antidroganer. Han hade ärligt talat inte full koll på det här heller, igår. Men i morse var det på nyheterna om husockupationen i Liljeholmen och sonen visade stort intresse och frågade ut mig. Ligger det här i generna, eller är alla tonåringar intresserade av sånt här? Han var väldigt glad för, och redogjorde i detalj, om hur de människorna var och vad de gjorde. Tänk att han träffat såna personer som han såg på nyheterna i morse. Han hade lärt sig massor.

Enormt mycket mer än vad jag gjorde under min kväll på Stureplan, kan ju tilläggas.

Tröttelur

Tänk vad man påverkas av ickesömn. I dag är jag vemodig, efter natt med ca tre timmars sömn. Ledsen över att något som kunnat vara så roligt.. blev så tråkigt. Och jag befinner mig i de förvirrades, förundrades skara. Jag undrar om min rädsla för att bli lurad har en självuppfyllande funktion....? Men humöret pendlar i takt med tröttheten, så jag förstår att allt inte är på riktigt. I morse, i solen, rask promenad över Västerbron med snabb musik i öronen och jag kunde återigen inte låta bli att le över allt som härligt. Efter lunch alldeles trött, trots solsken på mig och ensamhet och melankoli stryker sig omkring mig och klappar på mig. Det är inte vad jag bli klappad av alls, ju.

Fyrkant

Fängslandet av tårar
Håller värmen kvar
sänker alla lemmar
tills jaget är sårat
och behöver så mycket mer
I omgångar
när du inte får nog
och vajrar spänns kors och tvärs
över alla sanningar
tills fyverkerierna kommer
smäller huden i bitar
så små att vi inte finner dem igen

punkförbjud?

Barnens farmor ringer. Vill avkräva att sonen ska sluta "spöka ut sig som punkare". Jag vet inte jag. Det vill mitt ex oxå. Alltså inte barnens pappa utan den "riktiga mannen" i sonens liv.... som sonen ringer till när sånt här händer, tex.

De tycker dels att det är en galning som gett sig på sonen, men är också arga för att sonen utsätter sig för fara. Mina närmaste vänner anser att sonen gör rätt som står på sig och kommer med glada tillrop till honom när han färgar kammen svart. Säger att det är bra för hans utveckling och självkänsla. Jag vet inte, men jag tror det också.

Till saken hör att det inte är första gången sonen åker på stryk... När han var liten, blond, normalt klädd, söt, glad så gick han i en annan skola ute i förorten. Också då i musikklass, så visst-lite speciell. I den här skolan fanns oxå vanliga klasser, högstadium. Där fanns de de som tydligen retade sig på honom och retade honom, förföljde honom, slog honom. Då var han 10-12 år och jag hade inte en susning. Han berättade det för mig nu och sa att han inte vågade berätta det när det hände för att han visste att jag skulle röra upp himmel och jord för att få det att sluta. Och det är ju riktigt.... det skulle jag. Och då vara han rädd att det skulle bli ännu värre. Same old story, right...?

Nu, som punkare, åtnjuter han en viss respekt och har känt sig mycket tryggare än som den lilla blonda killen som puttades runt var och varannan dag. Jag kan förstå honom. Jag tillhörde också de coola på högstadiet och det var en skön grund. Man behövde inte oroa sig för sin status, liksom. Och det behövde jag också göra på låg och mellanstadiet.. oroa mig.

Min ex-sambo säger att jag kan förbjuda sonen att klä sig på det här sättet. Och jag vet att han menar att jag borde det. Jag tycker det är svårt... jag såg ju likadan ut i åttan. Ovan skolfoto på mig från just 8.e klass..

Sonen ringde sin pappa i dag. För jag tvingade honom. Fadern sa " jaha, det var väl väntat. Nu ska jag jobba." Jahaja. Så han tycker alltså ingenting i frågan.

Vad tycker ni? Ska man förbjuda en klädstil som förälder? Sonen var på konsert i går och jag var rädd. Men han fick gå. Han var med vänner och det var en punkkkonsert....så... Han kom i tid, väbehållen.

fluffikamm

Gör allt för att slippa undan min egen flytt.... Kommer knappast att hålla i längden, detta. Okej. Flufffikas först. Helt underbart. Nyöppnade cafeét i våra hoods som blivit den naturliga mötesplatsen. I like a lot. I det här sällskapet känner man sig bara mer och mer normal ju längre samtalet flyter på. Det sköna är att det gäller samtliga runt bordet. Vi överträffar varandra i fixa ideér, personlighetsstörningar, relationsdilemman etc. Tänk att får höra kommentarer som "En ny fix jag har är stolpiller" eller.. "ja, jag har faktiskt aldrig varit inne i fler än två villor i mitt liv" eller "Nej, mediciner är liksom försent. Det skulle man fått som tonåring".

Vi pratar mycket om det som hände min son i går också. Jag har fått en enorm respons på min blogg... Det är några stycken som kommer att ge sig ut i nästa vecka och leta... Det är inte många som tror att polisen kommer att komma någonvart i ärendet.

En person som läste min blogg i går är en vän till en vän. I dag träffades vi för första gången och det var en rolig bekantskap att göra! Tänk, det händer goda saker hela tiden.

Efter flufffikat begav jag mig in till stan i sällskap med två tjejer/kvinnor (???) till. Som när man va tonåring. Shoppade, fikade, pratade, pratade, pratade... Jag köpte nya jeans. Två storlekar mindre än för två månader sen. Det glädjer en gammal matmissbrukare som jag, förstås. Och nya skor oxå. Med klackar. Hoppas dessa håller.

I morgon kommer jag att vakna ensam igen. Jag reder ut och lägger till. Och gör om. Kanske gör rätt tillochmed. Med något. Jag vet inte om jag är behövd eller om jag verkligen behöver. Det är så många begrepp i mig som är vilse i strömmen av det som är jag och det som påverkar mig utifrån. Jag vet att jag inte vill vara någons dåliga samvete. Och att mitt liv är alldeles för gott för att jag skulle behöva vara det.... Det händer, trots all min självständighet, att människor tar på sig egenpåhittat ansvar för mig. Och jag för en del andra. Jag undrar vad som triggar det här.

Men nu har jag skor jag står stadigt i, i alla fall. Och tack Me for Me and Ju. Det är inga dåliga grejer, det. Det ger också stadga.

Punkjävel

Det här hände i dag. Det är helt sjukt och jag vill varna känsliga läsare. Man blir rädd.

Äldsta Sonen och kompisen går till kiosken på rasten och handlade godis. På väg tillbaka stannade de till vid ett elskåp för att slå sig ner och hänga i solen lite. Sonen lyfter ner en ölfaska som står på skåpet för att få plats att sitta. Ställer den på marken. Kompisen ser på klockan att de måste gå tillbaka så att de inte kommer försent till lektionen. De går. På Ringvägen, solen skiner klockan är 11 på förmiddagen och det är fullt med folk. Efter 150-200 meter kommer de fram till en trappa som går ner till skolan. Där är inga människor. Då kommer en man framstormande mot dem med ölflaskan i handen som sonen ställt på marken. Han är ursinnig, helt ursinnig. Han kallar sonen "jävla punkjävel" skriker att han inte vill att hans två-åriga dotter ska behöva växa upp i ett jävla "pundarhål". Sen rycker han tag i sonen och skallar honom. (!!!!!) Sonen sliter sig loss och springer. Mannen lämnar sin barnvagn med barnet i (!!) springer efter skrikande att sonen ska komma tillbaka (Ja, eller hur.. har farbror godis..?) och vrålar om att jävla punkungar inte ska skräpa ner hans land. Att skattepengarna inte ska gå till att städa efter skitungar. Sonens kompis kontrar med att de kommer att polisanmäla mannen och det är skattepengar som driver polisväsendet. (Bra replik, kompisen.) Nu kommer det ett helt gäng med vuxna ut från en konferens på skolan. Ingen gör något. Men kidsen kommer undan från galningen.

Jag blir uppringd på jobbet av sonen och får storyn. Han är helt lugn och saklig på rösten. Det skrämmer mig och jag förstår att han är chockad, för han är alltid pladdrig annars. Jag åker dit. Skolsköterskan och bitr. rektor är med sonen när jag kommer och håller på med polisanmälan. Den coola lugna sonen blir en tårig en när mamma kommer. Vi åker till akuten, tre undersökningar senare och efter fotografering till journal och polis kan vi går därifrån. Inga farliga inre blödningar och ögat är troligtvis inte skadat för framtiden.

Vi går för att äta sushi. Sonen ser sig hela tiden om över axeln, rädd och orolig. Han undrar hur han ska kunna gå till skolan och gå hem om dagarna när det finns en galning lös. Det undrar jag med och har inget bra svar. Han kommer att dra i hop ett gäng kompisar att gå med på måndag... Han säger " det mest läskiga är att han såg så normal ut. Han var till och med snygg, liksom... man kunde aldrig tro" Vi äter vår sushi medans sonens öga blir allt mer lila och svart. Efter tag säger han " Vet du vad som är allra värst, mamma...? Att han har barn. Om han kan göra så här mot mig, vad gör han då inte mot henne? Stackars, stackars lilla barn.."

Ja, vad säger man.... Vad gör man? Jag känner mig så arg, frustrerad, ledsen, besviken...

Mannen var i trettiofemårsåldern. Han gick med en blå barnvagn med en två-årig dotter i. han har brunt ganska kort hår, blå ögon. Han var klädd i beige byxor, typ chinos, svart skärp, ljusblå pikétröja med en sån där liten krans på vänster bröst. Bara så att ni vet.

Fast det lär ju inte hjälpa. Nu ska jag också polisanmäla.

Fast det hjälper väl inte heller.

Sonen är förövrigt och snyggar till tuppkammen hos frisören just nu. Jag tror den kommer att bli smalare och svart. Så den matchar ögat.

lurlighet

Ahh, ett riktigt jobb. Eller jag menar jag har gjort det jag ska göra på jobbet? Gick också en å en halv mil i dag. Schysst.
Tänker på vad som är värdefullt och jobbar på med flyktinstinkten. Den är överhängande, men jag är oxå lite trött.
I need some romance, baby.. and this aint it.
Jag har folk att tacka. Tack Mr Copa for letting me having you. You where splendid. Tack Alex för uppvaknandet. I am back now. Och mitt fluff... alltid mitt fluff. Tack, alltid.

Jag behöver fokusera nu.

En person som betyder enormt mycket för mig lät ledsen i dag. Jag kunde inte fråga varför kände jag för jag har ingen sån del i hans liv längre. Vad märkligt det blev. Människor och relationer. Korta eller långa. Snabba eller långsamma. Passionerade eller.... torrare? För att inte tala om de förvirrade.

Jag är för ärlighet och mot lurighet.

Jag minns faktiskt en gång när jag kände mig lika självklar som min katt. Jag var kanske 9? Nybliven Bowiefantast... Scary monsterstiden tro jag. Hade ett typ ett litet kasettdäck som jag gick med på axeln. Hade svarta jeans och en gul t-shirt. T-shirten hängde lite över ena axeln. Jag åkte till Obs! i Rotebro för att handla saker jag skulle ha med mig på ridlägret jag skulle på. Envisades med att bära på bandspelaren hela tiden. Det fanns ingenting hos mig som jag inte gillade då. Jag var helt värdefull.

Nu åter till det ahhh.. flow jag haft under dagen och packar en låda till. Det här bloggandet blev lika hoppigt som min packning ter sig...

Ett annat liv

Blev under ett samtal i går påmind ett annat liv. Nu håller jag på och packar inför flytten, rensar papper å har mig. Hittade det här som jag skrev när jag tog mig ifrån det där det andra livet. Det var länge sen nu.

///////

Res dig upp
sa du
Jag låg kvar
Det var ilskans slem
som höll mig kvar
Kom nu
skrek du
Baksidan av mitt huvud
satt fast
i små infekterade köttslamsor

Jag satt fast av ovilja att följa dig
av rädsla för att röra mig åt fel håll
mina fötter pekade snett
dit kunde jag inte gå
För mörkt
alldeles stängt
bara unken doft
med mörka kanter

Du är fel
sa du
som en varelse
av svarta sjok
Jag är rädd
sa jag
men läpparna
var fixa och hårda
Jag är trasig
tänkte jag
med blod rinnande
genom tarmsystemet
bakterier i tanken
kontaminerad själ

Du gör fel
skrek du
Tänkte att händerna
ser mjuka ut
tills gesten vrider
och eliminerar
Reser mig med svålen
någon annanstans
samtidigt töms jag
forsar över fötterna
som pekar framåt nu

Måste gå dit
kanske vilse
men framåt
blodet stannar kvar
långt ner
magen tömd
som en karta
framför mig
framför
framåt
fri

/////////

Tänkte när jag läste det att.. oj. Jag är verkligen en helt annan människa nu. Men det som hände då har varit med och format den jag är i dag.

Tänkte jag.

jutillju

Och jag vill rätta till täcket när det glider i väg lite. Så att du inte fryser. Lägger mig nära för att ge av min värme och känna din. Men oroar mig sen för att du blir för varm. Hur nära kan jag ligga? Jag tror att vi båda vill ha samma temperatur och känner mig trygg i att ligga hur nära som helst, det borde ändå bara bli ljummet. Men när du sover funderar jag på att resa mig och gå....

Jag har utfört ett test under några månader och i dag fick jag testresultatet. Med detta resultat i hand inser jag att jag har hittat ytterligare en sak att jobba med hos mig. Jag har en flyktinstinkt jag inte visste om. Jag har kanske anat det lite, men jag visste inte varför jag i så fall flydde. Men det vet jag nu. Jobba, jobba.

En ny ganska ny, men ganska viktig bekantskap sa till mig i dag att hans mål är att fånga upp alla de intutioner man känner, det man fångar upp med sina känselspröt och omvandla det till insikt och förståelse. Förlåt om jag citerar fel, men jag tror det var andemeningen. Först tänkte jag bara "lycka till, tjena", eller jag sa det oxå faktiskt. Kanske inte så snällt sagt tänker jag så här i efterhand. Men sen tänkte jag att det är ju precis det jag försöker göra. Men att det för mig inte låter abstrakt för att jag försöker göra det genom yogan. Vilket leder mig in på att jag yogar på tok för lite. Jag ska yoga mer i stället för att fly. Det här är värt det.

Jag är värd det.

skolsko

Jag har varit på föräldramöte. Stora sonens klass. Jag är imponerad. Först samlades vi 7,8,9B i samma sal. Jag var tvungen att räkna. 92 vuxna. För 60 barn. Det är fasiken inte illa. Sen gick vi vidare till resp klassrum för varje klass. I sonens klassrum var vi 32 vuxna. För 30 barn. Det är banne mig bra uppslutning. Vågar jag mig här på att tro att det är annorlunda i profilklasser..? Kommentera gärna! Det blev många diskussioner under detta möte, vilket engagemang....! Och det handlar inte om bullbak och kaffeförsäljning heller, verkligen inte. Här diskuteras pedagogik, budget, politik, rektorer ifrågasätts, det ges både ris och ros och det är många som pratar. Jag med. Jag tycker oxå.

I den lilla sonens klass handlar det mer om bullbak och klasskassor. Där säger jag ingenting på mötena. Särskilt inte den gången då det diskuterades om barnens skolväg och hur man skulle hinna följa dem och visa vägen... vilket för de andra innebar mellan 50-200 meter och för min son 4 mil.. med t-bana och pendeltåg.... Vilket han redan klarade på egen hand sedan ett år tillbaka då den här diskussionen togs upp. Då sa jag banne mig ingenting. Helt alienerad från mammor som tävlar om de bästa kalasen.... Jag vill inte! Jag kan inte! Men jag har försökt...

Tillbaka till stora sonens föräldramöte. Biträdande rektor blir hårt ansatt pga att en lärare misskött sig mot "våra barn" med avseende på bristande pedagogik, slapphänthet, otrevlighet mm. Tycker lite synd om stackars bitr. rektor. Han är bra, tycker jag. Jag har träffat honom rörande sonens "bekymmer" i skolan på ett möte tidigare och ja, han är bra. Det är inte alltid så lätt att vara chef. Fast jag gillar verkligen inte heller den läraren som det bråkas om. Hon har ,på riktigt, en gång i ett brev, menat att våra barn (samtliga i klassen) behöver psykiatri, inte lärare... Hoppsan. Tilläggas bör att hon är den läraren i skolan som inte gillar den här klassen....

När vi ska gå ut från skolan så kommer två olika föräldrar fram till mig för att hälsa och påpekar likheten mellan mig och sonen. Vi är lite vana vid det. Mötet är slut, det gick bra, jag sa några kloka saker och var liksom vuxen. Men så går min ena sko sönder. Fullständigt. Jag får promenera barfota genom skolan och längs Ringvägen.

Och kände mig inte så jättevuxen i alla fall.

nästadagsflyt

Aaahhhh...? Floooow! Sverige tycks ha vaknat i dag och så jag med henne. Sov gott, vaknade skönt med dialektstuds genom hörselgången mot trumhinnan. Tack. Kommer till jobbet (för?) tidigt. Aaaahh.. mer flow! Rörelse genom dynamiker glädjer. Snajdar av de höga klackarna framåt lunch och forsar genom stan, måste hålla mig tillbaka för att inte springa (om jag gör det blir jag ju svett). Tar tag i saker som borde ha gjorts för länge sen och blir allt lättare, lättare, lättare. Grejer ramlar på, möten, ett möte till, nu blev det dubbelbokat. Lilla sonen kommer hem i dag, var får han middag då? Grannen rycker in som matmamma, fluff där. Tack.

hålltag

Slirp, slash, aj fan jag halkade. Tumlade lite i en känsla där och det kom upp vatten i näsan. Svider lite i bihålorna av det, för det var nog inte helt rent. Känslan stannade kvar och vill inte släppa, fick en lite äcklad själ. Snöt mig och tittade upp ur tumlet. Men vad är det där? Jag ser något där borta som gör att blicken skärper sig trots att jag bestämt mig. Hur var det nu? Gå med små steg, bädda tankar och känslor noga och kompakt. Håller mig i ett räcke som är ärgat av tid och tårar. Går där, rädd för att snubbla igen, skrubbad på knäna och skrap i handflatorna. Håller avståndet från det där borta och tänker testa mig här igen. Skrapar upp handen ytterligare på räcket, det är skarpt av rost och smuts. Tror inte jag ska behöva det. Men jag håller kvar. Lite till.

I går var månen full, som jag. Inte i dag, som jag. Drar ett par djupa andetag och saktar tanken nu. Som varelser utifrån ur kylan upp i min hals. Stilla nu. Låt vandringen som alla börja med ett steg.

Ett steg.

storoliten

Varit intensivt i flera dagar nu. Fart och kärlek på många plan. Tack alla fina. Söndag i dag, börjar packa inför flytten. Lyssnar på Liberator, sonen har sovmorgon... kl är 13.31 nu. Känns som att jag är lite bakis av livet. Att det varit så mycket. Och att jag trots all uppmärksamhet, kärlek och liv känner mig lite ensam. Lite övergiven. Lite "hur blev det så här?". När jag tänker förnuftsmässigt så vet jag ju att jag är så jäkla nöjd med så mycket i mitt liv. Men sen blir jag ändå ibland det där lilla frågetecknet med stora ögon som rycker lite i livets rockärm. Nu ställer jag kravet på mig att hela tiden vara stor och stark, men jag kanske måste tillåta mig att vara liten i bland? Troligtvis. Lilla Julia petar lite på stora Julia.. "men du..? Jag då?" Men livrädd för att fastna i nån rädsla. Att vara rädd för rädslor kan vara nog så konstruktivt, men det får inte bli hämmande. Sen är det ju en sak att be om något om man vet precis vad det är man vill ha. Det gör ju inte jag. Jag vet att jag vill ha mitt fluff och det har jag i allra högsta grad. Jag vill ha någon som håller om mig och säger att allt blir bra. Det har jag i bland. Jag har inga föräldrar, jag har inte min Jhonny kvar, mina syskon bor i Thailand. Kanske bara normalt att känna sig lite vilse i relationerna då? Att ha blodsband med någon är ju en annan sak än att inte ha det. Hur man än vrider och vänder på det. Känslan i dag är på något vis bitterljuv. Jag gör det ensam. Jag klarar det. Igen. Och säkert igen. Bra där, Ju. För senast jag lät mig bli svag inför någon och delade med mig och tillochmed behövde någon annan så gjorde det förbaskat ont. Learning by doing. Men min passion i livet kommer alldeles säkert ställa mig inför ett val snart igen. Och jag kommer inte att välja en grå väg. Jag gör ju inte sånt. Tack till er som jag får säga till hur mycket ni betyder för mig. Tack till er som jag kan säga "jag älskar dig" eller "jag saknar dig" till och som förstår att det inte är en fråga utan precis vad jag känner just då. Jag använder det inte heller som ett "förlåt". Om jag menar förlåt så säger jag precis det.

rättröj

Vaknar kl 7 på morgonen. Lördag. Oro. Lätt bakis. Somnar om men sover inget vidare. Orolig. Trött. Lite sur faktiskt. Efter frukost med sonen och hans kompis bestämmer jag å sonen att vi ska röja i lägenheten. Bra. Sonen kör på skareaggaeblues, Toots and the Maytals, och mitt humör åker upp i topp igen. Har druckit en del kaffe båda två och har värsta farten. Mellan varven snackar vi lite. Först om att vi har ett rätt skönt liv. Och sen om att det inte gör det sämre att vi är så jäkla snygga båda två. Vi busar och lever och det blir rent härhemma ändå. Sonen har träffat en tjej, helt nytt och spännande. Vi pratar om att starta relationer, vad man tänker, hur det känns, vad som är svårt och vad som är härligt. Sonen säger att han vill ha uppmärksamhet hela tiden. Att om han inte får det blir han orolig och klängig. Ahh, grabben-du kommer inte få det lätt... Så vill man ju varna lite då, men inte heller uppmuntra till spel. Klurigt. Fast man råkar väl för sjutton ut för spel när man snart 15 hur man än gör? Balkongdörren öppen, luft och sol strömmar in, sonen gör sig klar för sin dejt (den blir av!) och han ställer kammen noga och vill veta om han är fin. Snälla nån, klart han är. Magen knorvlar i hop sig på mig.

gratismatåk

Det började faktiskt redan i går kväll. Helt orutinerat drack jag en kopp kaffe kl 20.00 igår. Bra, Julia. Toppen. Bloggade, chattade, chattade, tvättade, blev upprörd och osäker över saker som jag tidigrae under dagen redan hanterat. Trodde jag. Nä. Kunde inte sova. For runt som en furie i sängen, somnade till drömde hemska mardrömmar, vaknade och hade en galen oro i kroppen. Katten bara sov och sov. Kattlyllo.

Jag försov mig såklart. För då hade ju koffeinet gått ur kroppen. Jag kan oxå tillägga att jag inte fattade att det var kaffet som ställde till det. Jag trodde på riktigt att något hemskt hade hänt mig. Det slog mig långt senare att det iinte var så. Det är inte så hemskt.

Nåväl, kastade mig ut sängen, råkade putta ner katten, drog med täcket och fastnade med ena foten och drösade ner på knä. Gjorde rätt ont. Sonen ringde (!!) från sitt sovrum till mitt och sa att vi skulle gå upp... Okej. Kaffet slut. Meh.. hur blev det såhär? Skrapade i hop lite pulverkaffe som nog sett bättre dagar. Ser att sonens ryggsäck är full med något, alltså verkligen sprängfull, och frågar med vad..? "Bröd." "Bröd? Vaddå bröd?" "Bröd" svarar sonen . Han är inne i en "fixa gratismatperiod". I fredags åt han middag i kyrkan vid Tanto, de lämnade ut pannakakor. I går var det Greenpeace tur, där friganer delar ut mat för att påvisa sin grej. Och så var det brödet. Han hade gått förbi en Kebabrestaurang som skulle stänga och sonen hade då frågat om de skulle slänga något. Ja, en säck med bröd. Så nu ligger det små påsar med bröd i vår frys. Secondhandkläder och gratismat. Bra tänk, sonen.

Sonen har inget busskort visar det sig när han precis ska gå. Springer med honom till tunnelbanan i flip flops och pyjamas för att köpa ett acesskort till honom. Automaten fungerar inte. De kan inte sälja något till honom i kuren heller, så jag säger åt honom att han får planka sig igenom denna fredag. Gratismat och gratisåk. Jag går hem igen i min schyssta outfit. Tänker få iväg ett nyhetsbrev lite snabbt som jag glömde att skicka ut i går. Och sen ta ett bad, jag är ju helt slut efter nattens mardrömmar.... Men nej, jag har inte det nya lösenordet hemma. Kan inte skicka nyhetsbrev. Snabbjäkla dusch, kasta mig i väg i bilen till jobbet, helt ofixad å blöt i håret. Poliser överallt, går knappt att ta sig fram till jobbet.. och absolut inte hitta nån parkering. Till slut så. Går för att handla på macken. Trampar i en nylagdasfaltklutt med finflipparna. Glömmer köpa mjölk till kaffet. Så nu ska jag gå och göra det nu i stället. För nu vänder det.

spontanliv

I går på spontan skogspromenad, som egentligen skulle föreställa svampletarpromenad men som gav föga utdelning av svamp, men desto mer utdelning av kvalitativ egenvuxentid för två tonårsföräldrar... även om en stor del av tiden tillbringades i (f)elbilen som käre Herr Nyström vill kalla den. Att få gå på spontanpromenad i skogen en onsdag med en vacker man tillhör topplistan i kategorin "spontana saker jag gillar". Så, skog och ramlösa och sköna samtal om livet i går.

I dag något helt annat. Lekt jetset, typ. Vinlunch kl 15 och taxiåkande fram och åter i staden Stockholm. Alltså, lunchen bestod av bara vin. Blev lite lullig då. Att få ett samtal av en god vän kl 14.30 där han föreslår ett glas vin kl 15 och jag kan det tillhör oxå det helt klart kategorin "spontana saker jag gillar". Särskilt när det kommer från en vän som inte alls är särskilt spontan i vanliga fall. Sånt här gör att jag gillar mitt liv lite extra mycket. Så, i dag stad och vin långa samtal och lite gnabb.

Två män, två skilda historier. Två helt olika "relationer". En ny, en gammal. Samma kvinna. Alltihop viktigt i det som är jag. Etiketter? Inga etiketter. Därav " "

självklarkatt

Jag iakttar min katt i bland. Eller ofta. Tänker att jag, eller alla egentligen, borde vara mer som hon. Hon är självklar. Hon tar sin plats utan att oroa sig. Hon vet att hon är bra, snygg och smart. Och hon vet det utan att någon måste berätta det för henne. Hon tar för sig och ger mjukhet tillbaka. Hon tar plats, den hon vill ha och tycker sig behöva. I bland kommer hon och vill bädda åt sig på min mage och hänga där. I bland vill jag inte det för att hon är i vägen. Då tar jag bort henne. Hon känner sig inte mindre bra, snygg och smart för det! Hon hittar en plats intill i stället, där hon inte är i vägen och ligger där och myser. Det här betyder inte heller att hon tror att jag inte tycker om henne eller att jag inte vill ha henne i mitt liv. Nejdå, hon kommer tillbaka igen. Lika självklart. Skönt där, katten!

efterteundertiden

Afternoon tea med bästa Herr Pontus. Kan en tisdagseftermiddag bli så mycket bättre? Inte den här tisdagen i alla fall, det är ett som är säkert. Skönt flöde, goda scones, en fanatisk servitör som var helt omöjlig att förstå. (Men han var väldigt engagerad.) Tack för senast sa vi till varann Pontus och jag, om våra dagar i skärgården. Nu är hösten på väg. Vad har hänt sen sist? Låter ju som vilket samtal som helst till en början. Snart kommer vi in på relationsteorier, tankefigurer, bollar våra roller i livets spel i ett högt tempo där rädslor och strategier far som popcorn i en kastrull på hög värme. En tankefigur som vi båda tror på som figur men är synnerligen skeptiska till i verkliga livet är den med att om man släpper något helt, i stil med filosofin "Låt floden själv finna sin väg till havet och under skall vederfaras dig". Hur skulle man på riktigt kunna släppa något man bryr sig om helt och hållet? Om man släpper helt, och då menar jag helt, så tar man ju inget ansvar och har nog heller ingen passion i ärendet längre. Så tror vi.

Jag får, för Pontus, analysera det som jag inte får analysera egentligen, för mig. Här är det fritt fram. Jag är nog skitjobbig egentligen, men jag får landa och vrida och vända. Presentera mina strategier som kanske inte är så bra för mig och vädra dem och se in i mig själv och peta runt och jag kanske omvärderar och tänker att jag ska lära om. Kanske säger jag något klokt oxå. Vi kullrar genom Gamla Stan och sitter sen i solen vid vattnet. Jag har tittat en lång lång stund på en grön flaska som ligger upp och ner i vattnet samtidigt som jag pratat om och tänkt på all den fart som mitt liv har tagit igen. Undrar om jag klarar av det, kanske ska dra o bromsen innan jag kör på nåt? Men jag njuter av att allt tagit fart också. I morse på tunnelbanan så bara log jag. Jag tänkte på saker jag är tacksam över. Fyllde mig med det och kunde inte hjälpa att jag log. Det ryckte i mungiporna och till slut bara log jag. Det satt en kille mittemot mig, han hade randig tröja och hatt och ett snyggt födelsemärke på kinden.. Han tittade lite under hattbrättet på mig och gjorde en min. Jag kunde ändå inte sluta le, så jag tittade ut genom fönstret och fortsatte. Sen tittade jag på honom igen. Och han på mig. Sen log han också. Och kanske tycker inte alla att man ser ut att vara en galning fast att man ler på tunnelbanan tidigt på morgonen. Det är härligt liv, det!