Hål

Jag har ett hål i huvudet. Och ett i magen. Eller sitter det i själen? Det händer att jag då och då inte kan låta hålet vara, utan måste fylla det med tankar och känslor. Tills det svämmar över. Minnen, drömmar, sagda ord och de där orden som aldrig blev sagda.

Kent sjunger:

Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Jag lyssnar på låten på högsta volym när jag kör på vintriga vägar med årsredovisningen bultande i tinningar och mage. Och undrar varför den här dagen blev extra svår.

Det finns dagar, som den här, när jag en stund så gärna hade velat ha ett val. Att jag för en stund kunde få vara den som tog beslut, gjorde val och inte bara var den maktlösa, frustrerade med alla frågorna och smärtan.

Jag vet att det finns saker jag kan välja ändå. Att jag gör massor av medvetna val hela tiden. Men inte JUST DET. Det fick jag inte och kommer aldrig att få.

Så, nu ska jag släppa det för den här gången. Låta hålet bara vara där. Det finns där, jag accepterar det. Kanske krymper det, kanske fylls det med annat. Men om det inte gör det, så får det vara så också. Det är en del av mig.

En award på fredagen

Jag har fått en Award av käraste Osynlig. Tackar för det!! Och då är det menat att gå till så här:

Vinnare av Beautiful Blogger Award ska:

Kopiera bilden och lägga den i ett blogginlägg

Tacka och länka personen du fått awarden av
Skriv 7 saker om dig själv

Ge vidare awarden till 7 bloggare

Så här är mina 7 saker om mig själv:
1. Jag älskar min katt.
2. Jag tar på mig t-shirtar ut och in på morgonen för att annars skaver sömmarna för mycket.
3. Jag älskar att sova nära. Då kan jag somna på två minuter, något som annars vanligen tar nån timme eller så.
4. Senap är det i särklass äckligaste jag vet. Verkligen.
5. Jag bytte tilltalsnamn som 11-åring.
6. Jag är rädd för nyckelpigor.
7. 7 är mitt turnummer.

De som får min Blogg Award är:

Colour
Jo
Trollet
Regnnatt
Åsa
Grävis
ME

Smitare?

Somliga klarar sig visst från återfall hur länge som helst. Eller
så är det bara ingen som kommer på dem...?

Fyllejidder

Jag har haft vänner över på spontanmiddag och spontanfika. Sex personer runt köksbordet och jag trivs. Nu är jag kanske aningens för full för en onsdag, men just nu bryr jag mig inte om det. Glad över vänner och lillebror och så skönt umgänge en bara vanlig vardagskväll. Hej, mitt liv! Saknar Ettan som är i sitt hem med miniettan och önskar att de var här. Tänker lite på att Exet fyller r i morgon och minns så väl hans födelsedag förra året och vad han fick av mig i present, svårt att fatta att det gått ett år redan. Men det har det. Det har det fan. Minns exakt var vi var för ett år sen och det känns å ena sidan som att det gått betydligt mer än ett år, samtidigt som minnen för mig närmare och det är plötsligt nyss.

Funderar på skillnaden mellan att leva med någon som har destruktiva mönster som jag själv och enkelheten i det och att leva med någon som inte har det och utmaningen i det. För det är mycket mer en utmaning att leva med någon som inte känt skammen än med någon som gjort det. Sjukt mycket enklare, men kanske inte bättre. Det har jag inte kommit fram till. Jag kan fortfarande sakna enkelheten i förståelsen, den som knappt behöver ord. Men att se att någon inte alls så trasig som jag vill vara med mig är nog något bra...? Min "mitt i livet kärlek" var nog långt trasigare än jag och det en anledning till varför det gick så illa ändå. Och det vill jag ju inte ha.

Jag vet en hel del om vad jag vill ha, vilket inte på något sätt betyder att jag kan få det. Men jag tänker att det inte kanske bara är önskedrömmar.

Testade.

Jag testade. Det gick inte. Det blev middag hos ME och hennes kärlek
med alla barnen istället. Det började krypa i kroppen jättesnabbt
efter förra inlägget. Känns som rätt beslut. Jag är dålig på att
vara ensam och det är inte bra för mig, helt enkelt. De där timmarna
på dagen räckte.

Mörkt

Mörkt ute. Mörkt inne. Åt frukost kl 13. Fast jag egentligen hade
tänkt gå upp kl 9 och vara duktig. Men det var visst inte en sån dag
idag. Barnen fastnade vid dator och TV och jag lufsar runt extremt
långsam med tvätt och städ. Nu är klockan lite över 16. Stora
sonen sover i soffan, lilla spelar dator, katten äter lite och jag är
stentrött.

Kanske bara får vara en sån dag? Titta på Surfs Up med barnen sen?
Äta mörk choklad? Inte kolla jobbmejlen nåt mer idag? Kramas med
barnen? Inte gå utanför dörren? Och inte få ångest över att jag
väljer en sån dag? Fixar jag det?

Let's try.

Lek

Barnlek, kärlek, kortlek, smälek, storlek, bokstavslek, väderlek.

Sammanglad

I dag var Lilla sonen hos ME och åt mellis innan träningen. Han frågade om han får kalla henne mamma. Hon sa ja.

Det var bara en liten anekdot från idag som gjorde mig glad.

Jag är också glad över annat. Som att jag har världens bästa barn, de mest fantastiska vännerna man kan tänka sig, att jag träffar nya härliga människor som blir viktiga för mig och att jag har fina syskon. (Som jag i och för sig håller på att längta ihjäl mig efter...).

Jag har världens bästa man i mitt liv också. Pojkvän, kille? Kärbo. Världens bästa. Han är busig, glittrig, klok, mänsklig, varm, omtänksam och luktar vansinnigt gott. Han är bra. Han fångar in mig, drar ur mig, på exakt rätt sätt. Jag fattar ibland inte hur han kan göra det så snyggt och bra. Så snart. Jag älskar hans humor, när han sjunger, när han lagar mat, när han kommer hem och har fredagshandlat när han är hungrig (jag har mat hela veckan sen..), när han låter mig sova på helgmorgnarna och tar hand om alla barnen, när han är eftertänksam, när han inte tänker alls, när vi skrattar åt alla barnen och katten som delar sovrum med oss, när han ringer bara för att höra min röst, när han är stolt över mina barn, när han somnar i badkaret, eller för all del när han drar ner mig i badkaret med kläderna på... (Även om jag blev lite grinig först). Och jag älskar hans otroligt mjuka, otroligt stora händer.

Jag är är rätt och slätt tokig i honom. Galet kär. Och jag tror jag har träffat den perfekta mannen för mig. Idag känns det så och idag känner jag mig dessutom landad och ganska trygg.

Jag är också glad över att surffilmen jag och Stora sonen har beställt kom i dag. Hang loose!

Skönt att sammanfatta lite saker jag är glad över.

Hoppla

Jag kan inte säga allt. Jag vet att jag måste träna på att säga mera. Relationsfärdigheter. Se mina mål. Ta med Dig vad jag vill och vad jag tänker. Det skrämmer mig. För jag är rädd för att skrämmas. Min terapeut visade mig var jag ligger på skalan intensitet för acceptans för situationer i relationer. I relation till Dig. Jag ligger på noll. Tar mig upp på en trea i bland när jag är som starkast.

Noll är: "be inte om något, antyd inte om något....0.... gör som andra vill utan bli ombedd."

Tre är: "Be försiktigt, ta ett nej...3.... uttryck ovilja"

Tre som bäst, på sin höjd alltså.

Intressant att se hur olika jag beter mig i jobbrelatione, kompisrelationer och kärleksrelationer. Jag är riktigt dålig på kärleksrelationer. Men nu ska här övas!

Herregud.

Det var tufft att gå igenomm förra veckans bakslag med min psykolog. Men hon lyckades ändå på något sätt få mig att inte känna mig så erbarmeligt misslyckad som jag gjort om det hittills. Hon lyckades hitta saker jag gjort bra. Och att få mig att till viss del acceptera. Men skammen finns. Det bästa med i dag är att förutom skammen så har också hoppet fått ha en given plats.

Hej, hopp! Kul att du kommit tillbaka.

Ny vecka

Det har lugnat ner sig lite. Mörkret håller sig på avstånd och tankarna om mig själv är snällare. Jag har sovit lite bättre. Jag gör bra saker för mig och de mina. Var på teater med Ettan i går kväll. Underbart. Jag älskar att gå på teater. Jag slipper gärna bio, och jag har sällan ro att titta på TV. Men teater. Älskar. Det var en bra pjäs som stannade kvar. Som sitter lite kvar nu med. Det var den sista föreställningen så jag kan inte rekommendera den. Men jag kan rekommendera Fria Teatern i Högdalen. En mysig, skön teater med duktiga skådespelare.

Jag var i en kokong i helgen, rensade bort allt som ens påminde om måsten eller borden och bara var med mina killar, alla fyra, och kramades, skrattade, älskade. Så fort Ettan kom innanför dörren i fredags så ändrades känslan jag hade i kroppen. Jag blev lugnare och gladare. Det var skönt att få hämta andan. Men på måndag morgon när han och miniettan åkte igen efter att vi suttit ihop alla fem hela helgen så drabbade en ångest mig igen.

Ska jag inte kunna må bra när han inte är precis här? Det får inte vara så. Om det känns så kommer jag (igen) bara gå runt och var rädd för att han ska lämna mig. Inte fastna i det igen, som med O. Vill inte det, vill inte det. Så letar jag fel och hör inte att han säger att han älskar mig, att jag är underbar, att han vill vara med mig. Jag hör bara någon enstaka kommentar här och där som är lite luddig så att jag alldeles på egen hand kan vrida det till något dåligt. Dåligt för mig.

Jag är nog jävligt orättvis.

Men om jag hör allt det bra, tar in det och landar tryggt i att han vill vara med mig, så river jag ner allt skydd, min vaksamhet måste bort och planen ligger då ren för att göra sönder allt inuti mig. Om han lämnar mig ändå.

Ja, som det blev sist. När jag litade på någon och vad han sa. Hur fan jag än vänder och vrider på det blir det inte bra. Jag vet att jag inte ska vrida och vända på det. Det är ju just det som är grejen. Sluta grubbla, bara vara. Det ska jag.

Då kanske jag kan få fortsätta sträcka ut handen mot naken hud och höra andetag i takt med mina.....

Liten paus

Med värsta goda linsgrytan som Stora sonen tyckte var sjukt god, bara
mysa vi två och titta på en film man gråter lite av. Skulle
egentligen ha gått och lagt mig, men det här var så värt det.

Hela kroppen värker och jag på väg att bli skönt trött. Hoppas jag
blir det.

Rädd

Satan, vad rädd jag är för att inte klara den här veckan. Magen sugs ihop i kramp och andningen sitter i halsen.

Jag vill skrika ner himlen och hålla fast den med händer vassa som klor, spränga mig själv inåt och krypa under en hud där jag vet att jag får stanna. Jag vill vara fast som i betong och ha de mjukaste händer omkring mig. Här, ensam i regnet vet jag inte om jag klarar mig alls. Jag kan inte kräva, inte ens visa och måste kväva ner det i magkrampen. Sömnen vill bära mig bort och låta mig slippa, men jag tvingar mig omtöcknad att vara vaken. Tung i lemmarna svider det när jag försöker andas djupt.

Jag älskar så förbannat.

Halvtomt?

En ok dag, en katastrofkväll, en hyfsad avslutning. Snurrade ner i det
onda, det gjorde ontont, vinglade omkring vid sidan av den upptrampade
stigen, halkade in på den gamla vanliga igen, vinglade av. Stannade
kvar vid sidan. Älskling hjälpte oanat när jag trots allt faktiskt
svarade när han ringde. Jag svarade för att Jo pressade mig... Bra,
Jo!

Han hjälpte mig att se sätt att hitta nya stigar och hur jag ska
kunna trampa upp dem. Den här mannen är verkligen något alldeles
särskilt. Jag vill bara inte köra det åt helvete. Jag vill ha honom
i mitt liv. Stora sonen däremot skulle jag för en stund ha kunnat
sälja till lägstbjudande...

Jag väljer att se det som en halvfull dag. Inga skador och tankar om
nya, sunda strategier. Och tack. ME, Jo, Älskling. För att ni finns,
står ut, och är kloka och varma. Och envisa...

Så det så

Blivit puttad på och dragen i ut ur skölpaddsskalet. Älskade fina.

Förlåt för att jag oroar. Jag vill inte det. Men ME och jag kom
fram till att jag är besvärlig men underbar. Jag är nöjd med det.
Jag vill inte vara i det mörka och jag lovar att inte ge upp. Det är
vad jag kan säga för att vara mindre besvärlig. För det är sant.

Den onde, de goda, de glada

Vår katt är hemma nu. Opererad, ynklig-men glad över att vara hemma och få sova på mattes mage.

En väninnas vän startade en insamling på Facebook för att få ihop de pengarna som försäkringen inte skulle täcka. (20.000 av de 40.000). Jag fick nämligen nej till banklån för detta.

Ni kommer nog inte att tro det här, men insamlingen gav på en kväll från kl 16 till midnatt 7.100 sek från all möjliga håll och kanter. Allt från hundralappar av folk jag inte känner till tusenlappar från folk jag känner.

Sen kom ett bidrag från en som vill vara anonym. 10.000 sek. Hans motivering till att ge dessa pengar var otroligt fin. Det känns som att det helt var Tuffas egen förtjänst att han ville bidra, vilket känns varmt i magen för en kattmatte....Och vi kunde hämta vår katt igår tack vare det!

Alla människor som varit inblande i det här har varit så otroligt fina! Jag tror på mänskligheten!

Den ende som inte varit god i den här historien är den som gjorde det här mot Tuffa. Men, tro det eller ej-igen. Polisen ringde och berättade att de hade en misstänkt som skulle in på förhör.

Kanske kan han åka fast och få hjälp.

Kör fel

Jag har svårt att få ihop det. Jag har svårt att få tiden att
räcka. Jag har svårt att räcka. Jag har extremt svårt att få det
jag behöver säga sagt på rätt sätt. Jag har svårt för att vara
lagom. Jag har svårt för att sova. Jag har svårt för.....Allt det
här är lite för svårt!

Jag kommer nog dessvärre att köra helt åt helvete igen.

Virrvarr

Jag är ett enda virrvarr av ledsamhet, trötthet, oro, huvudvärk och
stress.

Svårt att vara glad över att det rent jobbmässigt varit den bästa
helgen på mycket länge. Har jobbat på en mässa och varit bortflugen
från barn och hem och vänner och kärlek.

Katten nojsar på morfin och har nog haft en bättre helg än jag, då
hon svarar väldigt bra på smärtlindringen.

Jag hade hellre legat i sängen och kramats med mina barn än varit
grym, representativ VD.

Men nu är det så här. Och virrvarret skaver i både hjärna och
mage. Lite sömn vore på sin plats. Hur nu det ska gå till.

Stora sonen har iallafall kommit hem efter en veckas semester och hans
spring nerför trappen och kast runt min hals när jag kom för att
hämta honom fick mig nästan att börja gråta av lycka över att ha
honom nära. Det är en bra sak. Han sa just god natt och jag ska göra
detsamma. Typ.

Tuffa

Det här är vår katt, Tuffa. Barnen brukar mest kalla henne Muffin.
Hon är vår bebis, den vänligaste, gosigaste och finaste katten man
kan ha eller tänka sig.

Hon ligger just nu på djursjukhuset. Hon har nämligen blivit
misshandlad.

Jo, det är sant.

Innan jag gick och la mig igår så ropade jag på Tuffa för att se om
hon ville in eller tillbringa natten ute. Ute, fastslog jag eftersom
hon inte dök upp.

Men i grannporten hände följande:

Kl 22.30 hörde en granne ett konstigt ljud i trappuppgången. Han
tittade ut genom kikhålet och såg en kille i 15-18 års åldern slå
med en käpp mot ledstången i trappen och gå och titta uppåt
görandes segertecknet. Grannen undrade om någon mer var på väg ner
och tittade uppåt han med. Han såg inget, anade dock att det låg
något föremål där. När den unge killen hade gått nerför trappen
gick grannen ut och tittade. Han hittade Tuffa. Sönderslagen. Han
ringde polisen som tog Tuffa till djursjukhuset.

Där är hon nu. Med bruten käke och två frakturer på frambenet.

Lilla sonen grät så att han skrek när han fick veta och Stora sonen
blev galen. Som i fruktansvärt arg, rädd och ledsen.

Tuffa fick käken opererad i kväll och kommer att få benet operarat
på måndag. Det här lilla kvällsnöjet för denne unge man har
berövat oss alla ett visst mått av trygghet då han uppenbarligen
inte är frisk. Om han inte åker fast kan han inte få vård och
kommer troligen att fortsätta begå våldsbrott. På måndag ska jag
be min bank om ett lån. Operationerna kostar 40.000 och försäkringen
täcker 20.000 av dessa.(det fanns visst ett maxbelopp?) Det måste jag
göra för att någon med flit valt att slå sönder ett liv. Med flit
är det också att hon har väldigt ont och kommer att få en jobbig
tid framöver.

Nu vill jag bara få hem vår älskade katt. Och hon får aldrig gå ut
mer. Inte här. Inte om han inte åker fast.

Jag är så ledsen. Chockad. Och arg.

Säker

Jag kan ju alltid vara säker på att det finns något att oroa sig
för.

Tydligen.

Doftar

Det doftar liv här. Jag var vaken en stundi natt. Tittade på dig när
du låg intill mig och sov. Med dina händer runt min ena hand och med
dina läppar mot den andra. Du somnade nära men flyttade dig ännu
närmare i sömnen. Jag kände dina andetag och tänkte på vad du är
för mig. Och på vem du är, vad jag vet om dig och ser hos dig.

Tänkte på när du så kvickt och klokt smäller hål på min
erbarmliga självbild ibland. Du får mig att tänka efter på ett bra
sätt. Väcker mig lite. Tänkte på livet jag känner när du är
nära. Sen slutade jag tänka en massa. Bara låg där och kände.
Kände det som var utanför mig. Din värme, dina andetag. Din doft.
Och där somnade jag.

Studs

Och jag studsar och far, ramlar mjukt och slår mig hårt. Klättrar upp och vill, släpper och vill inte mer. Tar tag, nytt steg. Vinglar still och öppnar upp. Smäller igen när smärta säger hej. Två dygn på en timme och halva livet i magen. Fort, det går fort, mitt upp och ner. Faller som ett löv och hakar fast som en isdubb. Isen smälter och jag hämtar en flytväst med lite hål, ligger i den ett slag och låter isvattnet döva stormen.

Hur ska jag orka det här, jag kräks av åksjuka och skrattar ibland från bakom kräkset. Kan jag gå på lina utan balans? Jag gör det nu. Händer håller, stöttar och drar mig framåt och uppåt när jag inte gömmer mig. Andetagen räcker inte alltid och det blir tomt och svart. En stark hand smeker min kind, eller kommer den att slå? Kan andas igen och det blir fullt och färg. Vaggas av en kropp som blir alltmer min och mindre. Sträcker mitt huvud ovanför slagen men duckar för himlen som kanske ljuger ändå.