Hopp

Jag har tidigare trott att hoppet hållt mig vid liv i vissa situationer. När jag tittar i backspegeln inser jag att det enda hoppet har hållt vid liv är smärtan. Jag har trott att bara jag har lite hopp så kommer jag att överleva, så kommer jag inte att begå självdestruktiva handlingar. Och så har det nog till viss del varit också. Med hopp har jag överlevt och jag har undvikit en del av de värsta destruktiva handlingarna. Men den här sortens hopp som jag pratar om är den som bara förlänger pinan. Den sortens hopp som kommer då jag egentligen borde släppa taget, gå vidare, ta mig framåt.

Jag har inte insett det förut, men jag ser det tydligt nu. Och jag befinner mig generellt på en annan nivå. Jag behöver inte dåliga strategier som att leva på falsk hopp för att hindra mig från att skada mig. Jag har andra strategier nu, som fungerar mycket bättre. Och jag inser att jag nu är i ett läge där jag inte ska hoppas. Att jag ska sluta sälja mig billigt, att jag ska behålla min självkänsla och inte nöja mig med smulor för att få något jag hoppas på att få.

Jag ser det här, jag inser det här.

Men jag kan inte sluta hoppas.