En dröm?

Jag drömde att Ettan ringde mig i natt. Han ringde från Florens och
sa att det var tomt och att han bara ville säga hej. Och jag undrade
vad han ville egentligen. Och han berättade hur levande staden var,
att man till och med kände det på lukten, att det luktade liv. Han sa
att han saknade mig. Och grät. Han sa att ville säga hur mycket han
tycker om mig, men att han vet att han inte får. Jag rättade honom
och sa att det var ringa han inte fick. Frågade om jag inte var tydlig
med det. Han sa jo. Och jag frågade om han mindes att jag sa att jag
bara vill att han ringer om han kommit fram till att han vill leva med
mig. Han sa jo o.
Sen sa han att han tänkt på mig varje dag och att han kämpat emot
impulsen att ringa mig varenda dag. "För att jag inte kan lova dig
Universum och jag tror inte att du nöjer dig med mindre". Detta sagt
till tjejen som nöjt sig med smulor. Pyttesmå asteroidkorn.

Vi pratade i nästan fyra timmar. Om oss. Om det som hänt, om vad vi
känner. Han sa att han älskade mig. Han sa det en gång innan han sa
att han vill igen. Oss. Efter det sa han det flera gånger till.

Gör om gör rätt. Börja om på nytt, varning för dåliga mönster
och ja till det bra, kärleksfulla. Nej till att jag skjuter över makt
han inte vill ha. Ja till lycka och att leva här och nu. Nej till att
jag lägger min lycka i hans händer och nej till att hans närvaro i
mitt liv gör mig orolig. Ja till att börja om i smyg för barnen. Ja
till att dejta. Nej till att fortsätta där vi var. Stort ja till att
jag ska lita till min intution.

Jag minns inte allt som sades i detalj och jag vill inte heller återge
allt. Det är helt mellan bara oss.

Och det var ingen dröm. Det känns lite så idag, för jag sov när
han ringde. Han väckte mig med orden."Det är jag, jag är i Florens
och det är tomt".
Det känns lite som en dröm idag, för jag trodde aldrig det här.
Jag vet inte vad som kommer att hända nu. Det är ett massivt jobb vi
har framför oss om vi verkligen gör det. Jag hoppas att vi gör det,
jag tycker att vi är värda det. Samtalet i natt visade så tydligt
att det vi funderat över när vi varit ifrån varann möttes precis
på mitten. Det känns otroligt värdefullt.

Har jag förresten sagt att jag älskar honom? Det gör jag.

Och till er som känner mina barn; det här en hemlis.