Idag en låt

I bland får det bli en låttext. Ibland blir det ett till att skapa ett nytt ord. Som en man som är rädd för att bli gubbe, så rädd att han pendlar till att vara pojke. Eller det bara är så han är. En gibbe.

Men idag, en låttext.

Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting

Och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser
Och hundratusen röster skriker efter något mer

Snälla säg det igen,
och säg det igen

Hur tänker du nu?
Jag väntar mig en värld
Hur tänker du nu?
Hallå, är det nån där?

Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål
som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på

Snälla säg det igen,
och säg det igen

Du vet ingenting om mig
(Snälla säg det igen)
Jag vet ingenting om dig
(Snälla säg det igen)
Du vet ingenting om mig
(Snälla säg det igen)
Jag vet ingenting om dig

Utkastad?

När jag kom hem sent häromkvällen stod denna i trappen. På sniskan,
som om den var kastad dit. Var tvungen att känna om det var något i
den. Den var full. Av bagagetagen att döma var tillhörde den en man.

Det var tomt i hela trappuppgången och jag undrar om den var
strategiskt placerad innanför porten så att den inte gick att missa.
Som i att missa att man blivit utkastad..?

Lust och olust

Jag har inte haft någon större lust att blogga på ett tag. Dels för
att det nästan hänt för mycket, har knappt vetat vad jag ska välja
att blogga om. Dels har jag varit inblandad i saker som rör andra
människor. Det har påverkat mig väldigt mycket, men jag kan inte
skriva om vad som hänt och samtidigt inte lämna ut de här
personerna. Och till sist har min lust att blogga minst sagt dämpats
av att någon som jag gärna skulle slippa som läsare på bloggen har
hittat hit. Jag har valt att inte publicera de kommentarer jag fått,
då det här är en person jag sagt nej till på så många sätt men
som ändå inte fattat. Men kommentarerna visade ju på att han hittat
hit. Precis som han hittade mig på Facebook (där jag blockade honom)
och på Twitter (där jag blockade honom). Jag känner honom inte, är
inte intresserad av att lära känna honom. Detta har pågått i över
ett år. Det förvånar mig inte om han läser det här också, men jag
har förhoppningsvis sagt nej för sista gången nu. (jag testade att
ignorera också, så att ni vet. Funkade inte.)

Jag vill fortsätta blogga med lust, jag vill ha den tillbaka. Jag blir
arg på respektlöshet som denna jag utsatts för. Visst är min blogg
öppen, alla får läsa... Men jag skriver ju främst för mig och för
er fina, ni som stöttar, delar bloggosfären med mig, som delar med er
och som jag känner sådan värme för.

Jag vill skriva om de sista vändorna med Stadsdelsförvaltningen som
förra veckan fick för sig att dra tillbaka beslutet om att Stora
sonen ska få gå i skolan, bara 8 veckor efter att han börjat. Detta
trots att han haft 100% närvaro och gjort stora framsteg... Jag vill
skriva om hur galet arg jag blev och att jag ringde högsta chefen
direkt och hur de spärrar jag haft genom åren av kämpande för att
hålla mig lugn och saklig fullständigt brast under detta samtal och
jag tror mig minnas att jag använde uttryck som "Hur i helvete"
istället för "Hur tänkte ni då att"..

Redan idag kom beskedet. Han får ett HELT tionde skolår.
Socialsekreteraren ringde mig direkt då hon kom ut från mötet där
det hade bestämts. Och samma dag kom det första veckobrevet från
skolan med uttryck som "jobbat flitigt i skolan hela dagen" och
"arbetade på egen hand med"...

Och idag var också jag och Lilla sonen på besök i den nya skola han
ska börja på till hösten och det kändes riktigt bra. Jag tror det
blir bra det här. Lilla sonen är grymt duktig i skolan. Jag var på
utvecklingssamtal för honom förra veckan. Jag ser honom aldrig göra
några läxor, men fick veta att han alltid, utan undantag, gör dem.
Han drämmer till med högsta poäng på prov jag inte sett honom
plugga till, han får bästa omdömena man kan tänka sig i samtliga
ämnen. I slutet av samtalet är det liksom meningen att man ska titta
på saker som behöver förbättras och göra en plan för det. Det
enda hans lärare hade kommit på var... att han skulle öva lite mer
på sin handstil.. :)

Sammanfattningsvis en bra dag. I morgon gruppen och jag saknar så en
kille som gått där sedan jag började men som slutat nu. Det är
verkligen med blandade känslor man ser någon lämna gruppen för att
den liksom är.. klar.

Nu ska jag njuta av min nya, fina säng med härlig ny Tempurmadrass.
Jag försöker ta hand om mig. Har också träningsvärk för jag har
faktiskt varit och tränat.

Tänk va, till och med det!

Nytt

Nu ligger det ett nytt sovrumsgolv här. Och i morgon ska jag börja
ett nytt liv.

Önska mig lycka till, snälla. Jag är så vansinnigt trött, det
måste vända nu.

Knäppo

Jag var på en dejt ikväll. Med en kille som funnits lite här långt
i bakgrunden ganska länge. Över ett år, faktiskt. En vansinnigt fin
kväll. Jättefin, charmig kille. Uppenbart nyfiken på mig.

Och jag? Som en död fisk inuti.

Jag gick hem tidigt och har kämpat mot impulsen att ringa Ettan. Och
mot impulsen att bara åka över, inte minst.
Saknar honom enormt och skulle bara vilja krypa in i famnen på honom,
där jag kände mig trygg ett tag.

Vilket knäppo man är.

Tänka sig

Jag fyller 40 i år. Jag har under åren jag levt förlorat min pappa,
min brorson (min närmaste), min mamma, en bror, en kusin, mormor,
morfar, farmor. Lägg där till några brustna relationer.

Bara med det som utgångspunkt kan man ju tänka sig att jag vet en del
om sorg och sörjande. Men nej. Det har visat sig att jag är dålig
på att sörja. Det kunde man ju inte tro, då jag gråter en massa och
halkar ner i depression mellan varven. Eller har åtminstone gjort
rejält en gång. Men det är visst inte samma sak. Nej. För jag
sörjer inte bara. Jag kopplar på en massa annat på sorgen. Alltid i
form av dömande tankar om mig själv. Som att jag får skylla mig
själv, att jag borde ha gjort annorlunda ( främst vid relationer som
gått åt skogen, då) eller att jag inte borde vara ledsen för jag
har ju så mycket att vara tacksam för. Och ÄR ju det också!
Framförallt det där sista har jag trott varit en bra grej. Att jag
har det bra, andra har det värre, jag ska vara tacksam... Att det var
bra steg i sorgebearbetning. Jag har visst haft fel i det. Det leder
nämligen till, allt detta ovanstående, att jag inte tillåter mina
känslor som de är. Jag skäller på mig, jag förminskar, jag hamnar
istället på ett annat slags mörkt ställe och gråter över det.
Inte över det primära, det jag egentligen är ledsen över. Jag har
nu i två veckors tid försökt att bara sörja. Bara en kort stund då
och då. Men det har blivit stopp. Nästan så jag sett mig själv
frenetiskt vifta bort det som gör ont, det som skaver och finns
därinne.

Efter mitt besök hos psykologen igår, då vi dryftade detta bl.a.,
och allt annat som sätter mig i obalans just nu så förstod jag
plötsligt litegrann. Och i kväll har jag för första gången på 2,5
år sörjt att O lämnade mig. Bara det. (jag grät dagligen i 8
månader då det hände, så det är inte så att jag inte gråtit.
Snarare så att jag tyckt att jag fasiken måste ha sörjt klart det)
Utan att koppla på en massa annat. Jag tröstade mig och sa tröstande
ord om mig själv inne i mitt huvud. Jag grät och tröstade i kanske
två minuter. Grät och tröstade.

Det har jag aldrig någonsin gjort förut.

Tänka sig.

En bok med er

Hittade en bok på Fotografiska idag. Om jag hade köpt den hade jag
kunnat skriva in; Parksoffan (som tyvärr slutat blogga), Anguin, Anjo
och Colour Me Complete.

Det finns andra bloggare jag träffat oxå, men som jag kände innan.
De får inte komma med riktigt här.

Sen hade jag velat fylla den vidare med Åsa, Osynliga, Regnatt, Ann,
Åsa H, Lillapan, Alexandra, Smulgubbe (inkl Krigaren) osv, osv.

Det är ett väldigt speciellt sätt det här med att först "lära
känna" någon via en blogg och sen ses. Otroligt häftigt!

Och de som redan fått sina namn i boken.. Jag vill träffa er alla
igen!

Sörja på sniskan

Jag kör av banan. Befinner mig en bra bit från basläget. Kaos hemma, ingen ordning alls. Gör av med pengar jag inte har. Hinner inte med på jobbet. Hinner inte med min familj som behöver stöd där på andra sidan jordklotet. Hinner inte ge barnen det jag vill ge. Hinner inte ge vänner med brutna armar och hjärta och med döda pappor den tid och omtanke jag önskar ge. Jag räcker verkligen inte till för att renovera underbara torpet och känner mig därför mest stressad över att vara där.

Jag har fått i hemläxa att sörja det som inte blev. Det jag hoppades på, drömde om och trodde skulle bli. Min psykolog säger att det är okej att sörja det. Jag har svårt att tro henne. Jag har ju en massa bra saker i mitt liv och borde vara tacksam och hålla käften. Right? Men hon envisas. Vilket leder till att jag gråter som ett barn när jag sitter hos henne. Men jag har inte börjat snyfta runt på egen hand förrän nu. När jag inte befinner mig basläget. Det gör det besvärligt och troligen med en massa mer saker indragna än vad det ska vara. (Som att jag saknar O. Han är ju trots allt ganska mycket den som symboliserar det jag trodde, ville och hoppades på. En av de viktigaste bestånsdelarna i det jag var säker på var min framtid. Mina drömmar.) Det svåraste med läxan är att jag ska vara ledsen och känna att det är okej att vara det. Inte döma. Inte sörja och tycka att jag får skylla mig själv för att det är som det är. Bara sörja. Och säga till mig att det inte är konstigt att jag sörjer. Jag ville ju verkligen, i alla år, ha det. Nu är det försent. Sörj, acceptera.

Problemet nu är att jag tror att det gör lite FÖR ont. Rädd för att plocka fram känslorna, risken finns att det snurrar ner för hårt. Så jag håller det i från mig lite till.

Hinner

Skulle ganska enkelt kunna sammanfatta mina senaste veckor med: "Jag
hinner inte. Jag räcker inte till".

Inte för de som behöver mig. Inte för det jag måste. Inte för det
jag vill. Inte för mig.

Jag hinner inte ens riktigt ta reda på vad jag måste och vill och
bör. En sak är jag säker på och det är att jag måste få mer
sömn. Men det hinner jag inte. Hur hamnade jag här nudå?

Önskningar

Jag önskar att jag hade fått visa dig det här. Mig i det här. Hur
jag är med min bakgrund som en stilla bris över allt jag gör. Mitt
lugn, min glädje, min kärlek. Hade jag velat visa dig. Men det hann
jag inte. Fick inte chansen.

En lördag

I dag har jag tagit årets första dopp. I Sverige, ska tilläggas. I
vacker insjö. Nu har vi grillat, jag ligger mätt och lite
rosevinsfull på gräsmattan och tittar på den blå himlen och värmer
mig i solen trots att det redan är kväll. Barnen grillar
marschmallows och humlor surrar.

Där vi är nu finns nästan hela min barndom och så mycket av mig. Av
mitt jag. Ettan fick aldrig se mig här. Det känns tråkigt, för det
känns som att han aldrig fick se hela mig på grund av det. Hela mitt
svenska jag, vill säga.

Jag ligger i solen på ett gammalt täcke. Det är lappat och lagat.
Jag känner igen tyget som min pappa har lagat med, det kommer från
gardinerna jag hade i mitt flickrum. Just nu skulle jag vilja vara
liten igen. Vara pappas flicka. Eller åtminstone ha honom kvar.

Komplett

Lite så pirrig som inför dejt. Vilka skor ska jag ta? Blev höga klackar, de svarta. Kände mig förstås för tjock, men tog bara svarta kläder. Håret var i alla fall så bra som det nu kan bli.

Kom lite för tidigt till platsen, som alltid. Hann fundera lite..Vem är det egentligen? Hur passar min bild med det jag tror jag vet med verkligheten. Kommer vi känna igen varann?
Det gjorde vi. På ganska långt håll.

Det blev perfekt. En plats på uteservering i solen, trots att det utlovats regn. Samtal och vin. Ett samtal som ömsom flöt, ömsom nästan sprutade. Öppet, ärligt, nära, svåra saker, lätta saker, förtroenden, historia och nutid. Inte så mycket framtid och drömmar. Men vi kommer nog dit. Och vi är lika i så mycket. Vissa saker blev nästan fåniga, så lika var det. Annat olikt och det gav dynamik. Och att vi kan peppa och utmana varann, det visste vi nog redan. Det blev bara befäst i kväll.

Vi pratade så mycket att jag glömde dricka vinet, solen gick ner bakom hustaken och det blev lite småkallt. Vi gick inomhus, åt ljuvlig mat. Och pratade. Jag kände att jag pratade för mycket. Särskilt när vi skulle skiljas åt, jag ville inte riktigt det. Ville veta mer, berätta mer, skratta mer.

Hon är nämligen en ännu mer toppen tjej i verkliga livet, den här Colour me Complete, än i bloggosfären. Och jag är så glad att jag fick träffa henne. Till slut.

Komplett

Lite så pirrig som inför dejt. Vilka skor ska jag ta? Blev höga
klackar, de svarta. Kände mig förstås för tjock, men tog bara
svarta kläder. Håret var i alla fall så bra som det nu kan bli.

Kom lite för tidigt till platsen, som alltid. Hann fundera lite..Vem
är det egentligen? Hur passar min bild med det jag tror jag vet med
verkligheten. Kommer vi känna igen varann?
Det gjorde vi. På ganska långt håll.

Det blev perfekt. En plats på uteservering i solen, trots att det
utlovats regn. Samtal och vin. Ett samtal som ömsom flöt, ömsom
nästan sprutade. Öppet, ärligt, nära, svåra saker, lätta saker,
förtroenden, historia och nutid. Inte så mycket framtid och drömmar.
Men vi kommer nog dit. Och vi är lika i så mycket. Vissa saker blev
nästan fåniga, så lika var det. Annat olikt och det gav dynamik. Och
att vi kan peppa och utmana varann, det visste vi nog redan. Det blev
bara befäst i kväll.

Vi pratade så mycket att jag glömde dricka vinet, solen gick ner
bakom hustaken och det blev lite småkallt. Vi gick inomhus, åt
ljuvlig mat. Och pratade. Jag kände att jag pratade för mycket.
Särskilt när vi skulle skiljas åt, jag ville inte riktigt det. Ville
veta mer, berätta mer, skratta mer.

Hon är nämligen en ännu mer toppen tjej i verkliga livet, den här
Colour me Complete, än i bloggosfären. Och jag är så glad att jag
fick träffa henne. Till slut.

En bit av mitt hjärta

Kliver ur taxin och en varm doft slår mot vaderna och in i näsan
samtidigt som ljuden sätter trumhinnorna i darrning. Det är svårt
att få upp resväskan på trottoarkanten som är orimligt hög.
Samtidigt som jag sliter med det droppar det vatten ur ett aggregat
till en luftkonditionering ner i min nacke. På trottoaren står en
kvinna med ett litet matstånd där hon säljer nudlar med rött kött
(marinerat fläskkött) och ris med kyckling. Det doftar gott men andra
dofter och lukter smyger sig in och blandar sig i. Det är säsong för
Durianfrukten. Lukten från den utkristalliseras i min näsa och jag
förstår varför frukten inte är tillåten i hissar.

Jag är redan svettig. Men jag älskar det. En visselpipa från en av
trafikpoliserna ljuder och en Tuk Tuk kör förbi bakom mig och nästan
stryker sig mot mig. Jag skyndar in på hotellet för att lämna
väskan för att snabbt kunna ta mig ut igen. Jag har bara ett dygn på
mig i mitt hjärtas stad innan jag måste lämna den igen. Staden där
det mesta är kaos, där man kan känna det som om man alltid är på
resa trots att man befinner sig på samma plats. Staden fylld av
kontraster, där ett rangligt skjul med ett litet klädstreck på sned
utanför visar att det faktiskt bor människor där, ligger vägg i
vägg med en skyskrapa med glasfasad och en entré inramad av
gulddetaljer. Staden som är stökig, smutsig, ful, högljudd och
alldeles, alldeles ...underbar. På natten byter hon skepnad och klär
sig i aftonklänning med juveler, diamanter och safirer som matchande
smycken. På natten är staden något av det vackraste jag vet och den
här gången njuter jag av den på ett tak. Jag ligger i en stor soffa
med natthimlen och stadens ljus över mig, framför mig, nedanför mig.
Värmen som en svag bris i mitt hår och mot min hud. Där på taket
högt upp är ljuden bara ett avlägset sus. Men det är aldrig tyst.

Den här gången hann jag inte med en tur på floden, stadens aorta, i
gryningen. Att ta en båt, tidigt, se livet vakna längs floden, komma
fram till Wat Arun (gryningens tempel) i just gryningen och se solens
strålar ge taket på templet ett eget liv är något av det vackraste
jag vet. Jag längtar efter att göra det snart igen. Få en stund med
en av munkarna där och få höra hur Buddha tänker om min framtid och
nutid. Och kanske lite om det gamla. Sedan ut på floden igen och bli
varm när solen gått upp.

En bit av mitt hjärta finns alltid där. Och en bit av mitt hjärta
finns alltid här. Jag kommer alltid vara tvungen att åka mellan, för
ingenstans kan jag vara alldeles hel.

Jag minns första gången jag var i Bangkok. Jag var där i fem dagar
och grät när jag skulle åka hem. Jag hade drabbats av en häftig
förälskelse och den har vuxit till en djup kärlek. Det är nu tjugo
år sedan jag var där första gången och det är många gånger jag
har gråtit när jag lämnat henne, men det var några år sedan sist
nu. Jag har numera så mycket här att åka tillbaka till att jag inte
behöver gråta längre. Det är nu en kärlek utan sorg.

Morgondopp

I havet är det 35 grader varmt... Så jag tar mina morgondopp här.
Bara 29 grader. I övrigt jobbar jag och hamnade rätt in i en typ kris
som jag gör mitt bästa för att hjälpa till att reda ut. Landade
många tunga saker på mina axlar, och det är inte jobbsaker, utan
riktiga saker. Människor, liv, kärlek...