En bit av mitt hjärta

Kliver ur taxin och en varm doft slår mot vaderna och in i näsan
samtidigt som ljuden sätter trumhinnorna i darrning. Det är svårt
att få upp resväskan på trottoarkanten som är orimligt hög.
Samtidigt som jag sliter med det droppar det vatten ur ett aggregat
till en luftkonditionering ner i min nacke. På trottoaren står en
kvinna med ett litet matstånd där hon säljer nudlar med rött kött
(marinerat fläskkött) och ris med kyckling. Det doftar gott men andra
dofter och lukter smyger sig in och blandar sig i. Det är säsong för
Durianfrukten. Lukten från den utkristalliseras i min näsa och jag
förstår varför frukten inte är tillåten i hissar.

Jag är redan svettig. Men jag älskar det. En visselpipa från en av
trafikpoliserna ljuder och en Tuk Tuk kör förbi bakom mig och nästan
stryker sig mot mig. Jag skyndar in på hotellet för att lämna
väskan för att snabbt kunna ta mig ut igen. Jag har bara ett dygn på
mig i mitt hjärtas stad innan jag måste lämna den igen. Staden där
det mesta är kaos, där man kan känna det som om man alltid är på
resa trots att man befinner sig på samma plats. Staden fylld av
kontraster, där ett rangligt skjul med ett litet klädstreck på sned
utanför visar att det faktiskt bor människor där, ligger vägg i
vägg med en skyskrapa med glasfasad och en entré inramad av
gulddetaljer. Staden som är stökig, smutsig, ful, högljudd och
alldeles, alldeles ...underbar. På natten byter hon skepnad och klär
sig i aftonklänning med juveler, diamanter och safirer som matchande
smycken. På natten är staden något av det vackraste jag vet och den
här gången njuter jag av den på ett tak. Jag ligger i en stor soffa
med natthimlen och stadens ljus över mig, framför mig, nedanför mig.
Värmen som en svag bris i mitt hår och mot min hud. Där på taket
högt upp är ljuden bara ett avlägset sus. Men det är aldrig tyst.

Den här gången hann jag inte med en tur på floden, stadens aorta, i
gryningen. Att ta en båt, tidigt, se livet vakna längs floden, komma
fram till Wat Arun (gryningens tempel) i just gryningen och se solens
strålar ge taket på templet ett eget liv är något av det vackraste
jag vet. Jag längtar efter att göra det snart igen. Få en stund med
en av munkarna där och få höra hur Buddha tänker om min framtid och
nutid. Och kanske lite om det gamla. Sedan ut på floden igen och bli
varm när solen gått upp.

En bit av mitt hjärta finns alltid där. Och en bit av mitt hjärta
finns alltid här. Jag kommer alltid vara tvungen att åka mellan, för
ingenstans kan jag vara alldeles hel.

Jag minns första gången jag var i Bangkok. Jag var där i fem dagar
och grät när jag skulle åka hem. Jag hade drabbats av en häftig
förälskelse och den har vuxit till en djup kärlek. Det är nu tjugo
år sedan jag var där första gången och det är många gånger jag
har gråtit när jag lämnat henne, men det var några år sedan sist
nu. Jag har numera så mycket här att åka tillbaka till att jag inte
behöver gråta längre. Det är nu en kärlek utan sorg.