klackar, de svarta. Kände mig förstås för tjock, men tog bara
svarta kläder. Håret var i alla fall så bra som det nu kan bli.
Kom lite för tidigt till platsen, som alltid. Hann fundera lite..Vem
är det egentligen? Hur passar min bild med det jag tror jag vet med
verkligheten. Kommer vi känna igen varann?
Det gjorde vi. På ganska långt håll.
Det blev perfekt. En plats på uteservering i solen, trots att det
utlovats regn. Samtal och vin. Ett samtal som ömsom flöt, ömsom
nästan sprutade. Öppet, ärligt, nära, svåra saker, lätta saker,
förtroenden, historia och nutid. Inte så mycket framtid och drömmar.
Men vi kommer nog dit. Och vi är lika i så mycket. Vissa saker blev
nästan fåniga, så lika var det. Annat olikt och det gav dynamik. Och
att vi kan peppa och utmana varann, det visste vi nog redan. Det blev
bara befäst i kväll.
Vi pratade så mycket att jag glömde dricka vinet, solen gick ner
bakom hustaken och det blev lite småkallt. Vi gick inomhus, åt
ljuvlig mat. Och pratade. Jag kände att jag pratade för mycket.
Särskilt när vi skulle skiljas åt, jag ville inte riktigt det. Ville
veta mer, berätta mer, skratta mer.
Hon är nämligen en ännu mer toppen tjej i verkliga livet, den här
Colour me Complete, än i bloggosfären. Och jag är så glad att jag
fick träffa henne. Till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar