År

För tretton år sen vid den här tiden hade jag precis fött barn.

Nuförtiden föder jag tonåringar.

Enkelt?

Då kör vi allihopa, okej?

Kosmos?

Det är något som bara fungerar...
Jag undrar vad det är som gör det, är det jag..?

Det blir lite fel, jag blir sårbar, men jag gör faktiskt så gott jag
kan. Jag springer och yogar istället för att kräkas, jag klappar
istället för att hacka.

Några saker har förändrats stort.

Jag ger inte lika mycket, men får tillbaka. Jag är förundrad och
undrar om det är något i kosmos som studsar omkring och sprider lite
stoft som landar på mig och gör den steniga vägen lite ljusare, lite
enklare och lite mindre brant?

Hur?

Bevara självrespekten. Göra tvärtemot impulser. Inte agera på alla
starka känslor. Observera och beskriva känslor, surfa på dem. Stå
upp för mig, inte be om ursäkt. Inte slå mig i huvudet om jag får
ett nej och bestämma att frågan var fel. Låta tolkningar vara
tolkningar, tankar vara tankar och känslor just känslor. Inte låta
känslorna styra.

Väga kostnader och se om jag har råd. Inte sälja mig för billigt.
Se till att det finns en partner på andra sidan nätet på
tennisplanen, det blir för mycket att slå bollen fram och tillbaka
på egen hand.

Göra saker som för mig mot mins långsiktiga mål. Vara rädd om mig
och prioritera det som är viktigt för mig. Inte vara på "on hold".
Aktivera mig, distrahera när så krävs. Stå ut. Stå ut med att inte
veta, stå ut med att inte veta, stå ut med att inte veta.

Välja aktivt och noggrannt. Ta lång tid på mig för att på så
sätt sakta ner mitt eget tempo. Stå emot impulser. Igen.

Det var litegrann om hur.

Vi lyxade till det lite

Bästa frukosten

Alla barnen

Jag inser redan innan jag börjar skriva det här att om jag skulle få
med allt jag vill säga om mina brorsbarn så kommer det att ta hela
natten.

Jag har speciella relationer till dem alla. Några av dem har bott hos
mig till och från och det har ju förstås gjort att vi kommit ännu
närmare.

Jag är lite hönsmamma.. Försöker ha koll på dem jämt. Just nu är
en i New York, flera i Thailand och bara en i Stockholm. Så det är ju
inte särskilt enkelt. Hon som är i NYC är modell och flyttar runt
jorden... Framgångsrik, duktig, klok, smart, vacker.. och alltid min
lilla unge! Hon är en av dem som bott hos mig och jag saknar henne
konstant. Vi ses då och då, på någon plats på jorden och vill inte
släppa varann en sekund. Storgråter både när vi ses och när vi
skiljs. Lika hopplöst blödiga båda två... Och det är förresten
hennes bror också. Att en 19-åring kan vara så kramig med sin faster
som han är makalöst. Han är den som bor här i stan och som gärna
hänger här, lyllos mig. Och kusinerna, mina barn och deras
kusiner.... Deras relationer skulle kunna få ett eget inlägg...

Nej, just det. Jag skulle ju inte skriva om alla och alla historier.
Jag får ta det pö om pö.. Men jag vill skriva att jag älskar dem
alla oändligt. De är alla, alltid, välkomna hos mig. Jag hjälper
dem med allt jag kan. De har mitt hjärta fast.

Idag träffade jag mitt yngsta brorsbarn. Jag svämmar över av kärlek
för den här lilla tuffa och mjuka tjejen. När hon springer mot mig
och ropar mitt namn (hon uttalar det väldigt speciellt) och kastar sig
i min famn eller kommer och kryper upp i mitt knä och gosar in sitt
huvud mot min hals knölar mitt hjärta ihop sig.

Jag tänker ibland att vi borde bo på en stor gård, jag, mina barn
och mina syskon och deras barn. För jag vill ha dem nära. Alltid. Och
de är ganska många.

Ni som har läst min blogg länge och ni som känner mig vet att jag
förlorat det brorsbarn som var mig närmast av dem alla. Han var en av
mina bästa vänner, närmare mig i ålder än mina bröder och mer som
en bror för mig. Jag saknar honom fortfarande varje dag.

Kanske är det extra mycket så att jag vill ha dem nära och hålla
koll på dem för att jag förlorade honom. Jag vet bara att inget ont
någonsin får hända någon av dem. Och att min kärlek är gränslös.

Sakta

Jag var hos min psykolog idag. Jag har sagt det förr och säger det nu
och kommer att säga det igen; Hon är grym. Så otroligt duktig.

I mitt åkande upp och ner i bergochdalbanan har jag missat en sak. Jag
har kämpat så hårt med att reglera varenda känsla som dykt upp, men
inget har ju riktigt fungerat. Vilket inte alls är så konstigt när
man tänker efter. Jag har ju inte tillåtit mig att känna någon av
dem fullt ut. Hur ska jag då kunna förhålla mig till dem?

Det visade sig tillexempel att en känsla jag har haft var ren
ledsenhet. Men har jag gråtit? Nej. Har jag tröstat mig? Nej. Jag har
istället förklarat bort det med någon slags förnuft, använt
färdigheter lite på måfå.

Att jag inte ska AGERA på allt jag känner betyder ju inte att jag
inte får känna. Det vet jag ju. Bara glömde lite.

Men hos H idag så grät jag. Det kändes som att det kom från
ingenstans, fast det gjorde det ju inte...

Jag fick med mig några verktyg för att sakta ner mig. Jag övar på
att använda dem. Mina impulser är kraftiga och det krävs en del att
stå emot dem. Men när jag väl gjort det blir jag faktiskt aningens
lugnare. Jag tror att det kan fungera.

Jag fick en läxa. Jag ska beskriva hur jag skulle vilja att jag om ett
år berättar om hur jag hanterade det jag är i idag. Svårt, men jag
ser poängen. Bara genom att börja tänka i de banorna distanserar jag
mig lite. Sedan fick jag order om att ta hand om mig, jag blev
validerad i det jag känner. Och i att det inte är lätt att handskas
med så många och så starka känslor. Även om det är känslor av
kärlek. För vänner, för barnen, för mina syskon, för honom. Att
jag inte får glömma mig. Inte bara försöka ge vad jag tror andra
vill ha, utan vara noga med att se till att jag får det jag behöver.

Ja.. Det där med att det inte är lätt kan jag ju skriva under på...

Ps. Jag älskar mina nya skor också. Ds.

Inte någon mer smärta och förlust, tack.

I bland snubblar man över låttexter som passar in rätt väl. Här är en sån. Kanske inte varenda ord, men väldans många. För många.


Oh I've never listened to
Preachers or reverends
Or the likes of it
And I haven't said prayers much
And I've don't been to church
Not since I was a kid
I have never believed, No

But now I've started to worry,
I'm all shaky and shivery
I am so insecure
'Couse this time it's mad love
It's a crazy and true love
And I need to be sure
Maybe I could believe, Yeah
Maybe I could believe, Yeah

If I could please God,
Now that I found Him
Can I keep Him?
I'll be your sweetest child,
I'll quit all the lying
And decieving
You know I wouldn't survive
The loss or the pain
So please don't break
This Girl again

I hold Him so tightly
Oh please God almighty
If you really exist
Please make Him stay
Don't let him drift away
Oh please
Don't call back your bliss

I think I could believe, Yeah
Oh I think I could believe, Yeah
If you just please God
Now that I found Him
Can I keep Him?
I'll be your sweetest child,
I'll quit all the lying
And decieving
You know I wouldn't survive
More loss or more pain
Oh No No No
More loss or more pain
Oh please don't break
This Girl again

Paket till mig

Den soliga promenaden avslutade jag med att hämta ut ett paket på
posten. Min höstpresent till mig...

Jag är nog förälskad i både det ena och det andra här i livet....
Hej hösten! Nu har jag på fötterna i alla fall.

Som vågor

Vaknade ok. Tröttnade sen. På allt. När barnen gick till skolan
ville jag helst hålla dem hemma för att ha nån att hänga med. Och
ute ösregnade det. Och jag försov mig totalt. Ingen morgonpromenad.
Så trist, så låg, så handlingsförlamad. Rastlös men helt
oförmögen att ta mig för något alls. Allra mest i behov av någon
eller några att göra saker med. Men å andra sidan, vem skulle vilja
hitta på något med mig... som är så tråkig?

Tänker på honom. Jag hundra frågor men vågar inte ställa någon
alls. Känner honom för lite för att kunna utläsa något, men jag
tolkar. Oja, jag tolkar. Jag vet att jag inte ska, att jag inte får.
Att jag borde göra annat. Men åh, jag kan inte låta bli. Om mina
tolkningar är i närheten av sanningen så tycker han knappt om mig
längre. Den bekräftelsen jag får täcker inte på något vis
tråkhålet som bildas i mig en dag som denna. Och tidsperspektivet ur
led. Check.

Fortsätter vara tråkig och må illa av ensamheten. Äter dumt. Och
det regnar. Jag försöker sova. Går inte.

Äter dumt igen när det inte går att sova. Gör två knop. (jag är
alltså hemma idag för att göra saker jag inte hunnit under helgen
då jag jobbat...) Sedan försöker jag sova igen. Lyssnar på regnet
och vill fantisera om fina saker, kärlek, närhet och... naturligtvis,
bekräftelse. Går inte.

Inser att det här inte håller. Byter om och regnet slutar. När jag
går ut genom dörren kikar solen fram. Jag ger mig själv en timmes
promenad i strålande sol med härlig, levande och medryckande musik i
öronen.

Jag ler lite. Åt solen och åt mig. Jag ler åt mitt trassel och mina
starka känslor. Att jag känner så här mycket, all kärlek som ryms
i mig. Alla de som jag vill så väl. Tänker att jag klarar mig utan
tvåsamhet den här gången också, om det är så det blir. Bara jag
håller mig till det som är bra för mig i livet.

En bra sak för mig att hålla i är promenader som denna.

Annat

Jag saknar sommaren. Havet. Människor omkring mig. En grå och regnig
morgon som idag, i en tom säng, barn som åker till sitt, ensamarbete
för mig... är inte vad jag vill.

Jag vill vakna med med hud nära intill, andetag som blandas med mina,
jag vill med någon som vill.

Katten räknas inte. Okej?

Jag vill vara i ett sammanhang på mitt arbete, driva och drivas.
Antiklimax idag efter intensiv helg så som jag vill ha det
jobbmässigt.

Jag saknar. Det. Och honom. Vardagen känns tröttsam och trist idag.
Och han är sjuk för att jag har smittat honom.

Fullt tom

Arbetet utfört. Barnen hemma. Stora har varit på lajv i fem dagar och
kom hem extremt smutstig, lika trött och sugen på mammas mat, med
lite hem-och mammalängtan, men mycket nöjd.

Mitt upp och ner har slitit på mig, likaså förkylningen som envist
hänger kvar, samt näsblodet på morgnarna. I morse extra lägligt då
jag precis strukit en vit blus (det händer extremt sällan att jag
stryker, ska tllläggas) och satt den på mig. Fick bli en annan
lösning vad det gäller klädseln.

Känner mig tom. Sista helgen med gänget. Och full. Inför veckan.
Önskar mig balans.

Ska börja veckan med en morgonpromenad. Trots att det blev en för sen
kväll i kväll.

Jag är trött och ganska lugn. Och inser att mina blogginlägg de
senaste dagarna har varit lite som långa Facebookstatusar.

Men bra!

Jobbade idag. Lite besviken på utfallet då vi slagit på stort,
större, störst. Men en rolig dag. Sista helgen i ett sådant här
sammanhang för mig. Jag slutar snart. Ingen av mina kolleger/
konkurrenter vet om det.

Tänker på alla år och alla galna upptåg under de här stora
tilldragelserna. Många vansinnigt roliga minnen.

Jag skulle ha gått ut ikväll, som alltid dessa lördagar. Jag åkte
hem för att lämna bilen och byta om från kostymen... Och blev kvar
här hemma. Det kändes så meninglöst. Och var lite nedstämd då jag
fiskat dejt (nattlig, jag är för en gångs skull helt utan barn) och
fått nej. Ett fullt förståeligt nej. Men ett nej.

Apatisk i soffan, tryckte i mig kolhydrater och kände mig depp och
ynklig och ensam, men utan ork att göra något åt det. Jag var
välkommen till ME, tänkte först gå dit men kraschade sen i soffan...

Men jag fick besök i stället. Ett besök som hade med sig mörk
choklad, intressanta samtalsämnen, som ville vara här på riktigt och
som dessutom gav mig min ömma nacke massage. Vi drack lite vin och
pratade och pratade. Jag blev på gott humör strax efter att hon hade
klivit över tröskeln och det bara steg.

Nu är jag skönt trött, inte alls lika orolig över dissningen, lite
mer avslappnad och peppad inför nästa vecka.

Kvällen blev inte alls som jag tänkt mig, men den blev väldigt bra!

En annan jag.

En riktig jobbdag. Träffade en massa branschfolk. Människor som
enbart känner mig som framgångsrik VD för det mesta, bästa
företaget i branschen. Dessutom en av de få, eller kanske den enda,
kvinnliga VDn i nämnda bransch. Omtyckt av många, avskydd av några.
Stark, kunnig, faktiskt proffsig och populär, (eller blir smörad
för..?).

De känner mig bara så, så det är den jag är bland dem. Det är
otroligt enkelt, tryggt och skönt. En annan slags bekräftelse här i
livet. Där jag lyckats få uppmärksamhet och bekräftelse genom min
strategi. För här har strategin varit hårt arbete. Det fungerat, men
har kostat mig väldigt mycket. Jag har varit en mycket, mycket duktig
flicka...

På det privata planet har mina strategier också kostat enormt. Men
jag har inte kammat hem någon vinst.

Hursomhelst. Det var skönt att vara bara den delen av mig idag. Göra
ett bra jobb och ha roligt. Det hjälpte mig idag.

Och bekräftelse kom från annat håll också. Kanske av bara farten,
som en pusselbit i cosmos.

Pusselbit i cosmos..? Ja. Nåt sånt.

Tid och bekräftelse

Ett jävla trassel idag, bara. Hela jag. Svårt att tro att det här
trassliga vraket är samma tjej som lullade omkring på rosa moln i
natt.

I dag orolig. Rädd. Vill ha bekräftelse. Får det. Men för lite?
Förnuftet och jag är inte tjenis med varann idag. Jag trillar av hela
tiden. Ibland nästan panikartat, med darrningar och svettningar. Jag
tror inte på något alls idag. Utom min oförmåga då. Eller min
förmåga att paja saker, vara fel, göra fel. Chillar dåligt. Chillar
lite utåt, inuti går allt i 180 knyck.

Ena stunden vill jag. Vill så det värker. Nästa stund har jag
fastnat fullständigt. Jag testade att ryta åt mig själv när jag
satt fast idag. Det funkade förvånansvärt bra. En stund.

Mina vänner har fått stå ut idag. Med min oro, min ledsamhet, mina
nojjor. Att de står ut!!? Gudarna ska veta att jag inte gör det. Jag
är så fruktansvärt trött på mig själv när jag blir såhär.

Eftersom allt som händer inuti mig går i en rasande fart vill jag att
det utanför också ska göra det för att matcha mig. Det gör det
förstås inte och min tidsuppfattning är på intet sätt med
verkligheten överensstämmande. Det ställer till det än värre.

Jag skrev för ett tag sen om i vilka parametrar jag liksom mäter
passion. Och kom fram till att en nog var hastighet. Jag har funderat
mer på det och jag är säker på att det stämmer nu. Och det är
helt galet. Mina två senaste relationer har inom tiden av ett par
veckor innehållit frieri respektive väldigt stora kärleksord.
Perfekt för mig, bara att svepas med och inte behöva ta något
ansvar. Men hur bra gick det i längden? Eller vilken längd,
förresten? Det var ju över innan jag hann säga "lämna mig inte".
Eller "frysfack". Eller vad som.

Ändå. Kräver mitt inre, snurrjäveln, hastighet, direkt
bekräftelse, snabba svar. (Bör påpekas att jag inte ens ställer
några frågor, det törs jag ju inte i vanlig ordning. Men svaren vill
jag ha!)

Jag ber om ursäkt för mina svordomar i detta inlägg... Men jag är
så fruktansvärt less. Jag vill inte vara såhär trasslig!

Jag vill vara som en cool medicinman eller nåt. Fast yngre. Mycket.

Hemma

Han är hemma nu. Äntligen. Vi var båda två väldigt blyga först.
Inga filmkyssar här inte. Till att börja med.

Det var värme, leenden, försiktigt, lite fumligt, fint, mjukt.

Vad som hände sen behåller jag för mig själv.. Men han får mig att
bara vara. Jag. Som jag är. Trots att lamporna är tända.

Och det... Är helt unikt.

Nu längtar jag efter honom igen. Det var en timme sen jag lämnade
honom.

Jag är illa ute.

Ord

Jag vill lägga oron åt sidan. Oron över det jag inte ser, det som kanske händer bakom min rygg. Det som är mellan bekräftelser. Jag ser vad som finns, tittar noga, håller det intill mig. Men det räcker inte för att oron inte ska gräva hål i magen. Jag litar inte på ord.

Ett minne dyker upp. Det är julafton och vi står ute i snön, det är vackert, glittrigt och kallt. Jag ser att han tänker på något intensivt. Han ser nöjd ut och jag frågar vad han tänker på. "Jag tänker på vår familj. Vår familj runt ett stort bord. Jag tänker på framtiden och den är ljus." Jag delar med mig av oro jag känner för vad som kan gå fel, han lugnar mig. Säger att vi kommer att klara de hinder som kommer i vår väg, bara vi är tillsammans. Att vi gör varandra starka. Han drar mig intill sig, kramar om mig, viskar kärleksord. Jag slappnar av. Tror på honom. Att vi kommer att fixa det, att det kommer att vara vi runt det där bordet.

Han lämnar mig en vecka senare.

Det var bara ord.

Jag har min oro, jag kan inte göra något åt den mer än att aktivera mig så att jag tänker på annat. Historien ovan är tyvärr inte mitt enda exempel på att ord inte är att lita på. Min oro kommer alltid, av erfarenhet, till viss del vara berättigad på grund av vad jag har gått igenom.
Jag har rätt att vara på min vakt. Men jag vill inte låta min oro förstöra. Jag vill inte vara rädd, inte låta det förstöra.

Jag väger kostnader. Vad har jag råd med? Har jag råd med att bli sårad igen? Har jag råd med att inte försöka? Ena stunden vill jag bara lägga ner, inte träffa honom mer, inte utsätta mig för risken. Men i nästa stund tar längtan överhanden. Men den är inte utan oro.

Jag önskar att jag kunde få vara förälskad som om jag aldrig någonsin blivit sårad.
Jag önskar att jag kunde få älska som om jag aldrig någonsin hade blivit lämnad.

Jag önskar att de ord som sagts till mig hade varit sanna.

Smälla

Baksmälla, käftsmällar, smälla av.

Delen av mig som har ett klinisk benämning tätt intill, framför
ögonen, håller i armar och andning och allt går långsamt. Trodde
jag var frisk från förkylningen i går, vaknade mycket sämre idag.
Snor och var och matt.

Blir ensam och ledsen, försöker men vill inte helst. Vill dricka
whisky istället för vitaminer, skära i stället för klappa, gråta
istället för att le och gärna kräkas. Möjligheterna igår är
omöjligheter idag. Ovissheten min värsta fiende och ensamhet min
ovän.

Går och lägger mig för att fly, men ingen sömn vill döva snurret.
Verktygslådan har gömts och jag orkar inte gå runt och leta just nu,
det är för mycket saker i vägen. Försöker en gång med att sätta
på gladmusik via Spotify, då lägger nätet ner. Dricker vitaminer
ändå och fräser åt maten som vill hålla mig sällskap. "Du är
inte min kompis, låt mig vara" Men känner att hålet i mig inte
håller med.

Jag ser för mycket av mitt gamla vanliga jag i mig idag. Jag vill
ställa frågor jag inte vågar, jag vill få vara trygg. Jag skulle
hellre ha drama och passion idag, det må vara ett helvete men det är
åtminstone ett helvete jag känner igen till fullo.

Gamla mönster, jag hatar er! Som allra mest dagar som denna när jag
fastnar i er.

Jag hatar er så mycket mer än vad jag hatar mig, så jag ska ta mig
ur. Idag, igen. Jag ska klappa istället för skära, jag ska gå fast
jag inte orkar, om så bara ett varv i min lägenhet med barfota
fötter.

Idag på gränsen. Andetag och hjärtslag i otakt.

Angelina

I morse gick jag upp samtidigt som solen, åkte till Arlanda och
hämtade min Angel. (Jaja, hennes föräldrar var med oxå..)

Jag fick kramas och gosa, mysa och prata med finaste lilla tjejen. Jag
hade en underbar morgon.

Långt

De här är ett av de skoparen min svägerska hade med sig när hon kom
idag. Jag vann nämligen ett gäng skor i vadslagningen om
viktnedgången.

Jag blir 1.89 lång i dessa skor och jag ärligt talat ingen som helst
aning när jag ska kunna använda dem, men de är röda. :)

Jag gick omkring i dem lite hemma och Stora sonen tittade upp på mig
och sa "Nä, ta av dig dig de där!" Han gillade inte att jag var
längre än honom plötsligt.

Det är kanske hemma jag ska använda dem?

Så att jag får vara längre än barnen för en gångs skull?

Möjligheter

I går frågade Lilla mig hur jag trodde att livet skulle ha sett ut nu
om jag inte hade separerat från hans pappa. Jag kunde inte svara. Inte
med den bilden jag fick upp för mitt inre och den känslan som spred
sig i kroppen när jag tänkte på det. Instängdheten, ofriheten,
ilskan, min känsla av värdelöshet... Rädslan.

Jag sa att jag inte kunde gissa det riktigt. Det är bara sant till en
viss del. Gissa kan jag ju, men inte veta säkert. Vad jag däremot vet
med all tänkbar säkerhet är att jag aldrig, aldrig skulle vilja ta
reda på det.

Jag började tänka på de möjligheter som bjöds mig när vi
separerade, trots usel ekonomi, trångboddhet och att plötsligt vara
varannanveckasmamma. Och att jag såg dem, möjligheterna. Även om det
var väldigt lite pengar, så var de mina. På mitt konto. Jag
bestämde. Även om lägenheten var liten, så var den min. Även om
jag hade det väldigt svårt med att hinna med universitetsstudier i
naturvetenskap, småbarn och extrajobb-så var tiden min. Jag var fri.
Jag hade alla möjligheter och jag omfamnade dem, tog dem, levde.

I dag fick jag känslan av att jag har möjligheter nu med. Att det jag
inte har skapar rum och möjlighet för det jag vill ha. Jag har inte
ett hus vid havet. Inte i skogen heller. Det faktum att jag inte har
något hus i skogen gör att det finns plats i mitt liv för ett hus
vid havet, om möjligheten skulle dyka upp.

Jag har inte fått ett nytt jobb, men i och med att jag avslutar det
jag har som jag inte trivs med så finns det möjlighet för mig att
hitta och få en nytt jobb. Där jag trivs.

Jag lever inte i tvåsamhet. Okej.. Den platsen är lite tjingad nudå,
som ni nog har förstått. Men tänk om jag levt vidare med barnens
far! Då hade det inte funnits plats och möjlighet för mig att
träffa och förälska mig i honom med de finaste bruna ögonen, som
är den snällaste... (ja, och så vidare.. Ni vet redan).

Just idag ligger inte mitt fokus på vad jag inte har utan på vilka
möjligheter jag har. Och de är ju rätt många.

(Och en sista grej. Om jag redan hade varit smal och vältränad.. Då
hade jag ju inte haft möjligheten att få bli det, eller hur?)

Nu sova, i morgon bitti tidigt ska jag vara på Arlanda och hämta min
bror. 10 kg lättare, såsom jag lovade att jag skulle vara nästa
gång vi sågs. Det var i början av maj vi sågs senast. Jag slog till
och med vad med hans fru... Jag vann!

Inte så bra

Vaknade i morse med ett igenmurat öga. Fullt med var. Stängt. Gick
upp för att lösa upp det. Ackompanjerade med att hosta upp
moderiktiga gummistövlar.

Inte frisk. Inte ett dugg.

Fick tips om drömjobbet idag. Ett jobb jag bara så otroligt gärna
vill ha. Satte mig för att skriva ansökan. Grav prestationsångest.
Fick inte ner ett vettigt ord.

Inte bra. Inte ett dugg.

I morgon bitti tänkte jag ta en has. Inte en timmes träning, men dock
20 minuters hasning.

Jag håller tummarna för mig.

Delar av längtan

Vissa delar av min längtan är fysiska. Kropp, hud, händer, närhet,
läppar, doften.. Jag erkänner, jag längtar efter det.

Men åh, vad jag även längtar efter rösten, orden, gesterna,
skratten... Jag vill höra honom berätta saker, jag vill fråga, jag
vill bolla, berätta saker jag med.

Jag längtar efter alltihopa. Helt enkelt.

Rubbat basläge

Samlar ljusglimtar i rubbat basläge. Sjuk, febrig, och inkastad i
skottlinjen bland skvaller och lögner.

Gläds åt att barnen fixar en morgon på egen hand, Stora åker själv
till skolan för första gången (Lilla gör det alltid, sen han var 9.
De är lite olika, har jag sagt det..?)

Tappar mitt Visakort, Stora har slarvat bort terminskortet för länge
sen och glömt. Liksom glömt allt, även att smsbiljetter kostar
pengar. Han har åkt för 700:-. Går i taket.

Myser av fina, mjuka sms och landar efter ett par dygn med
självförebråelser och rädslor i form av tafsande monster. Gamla
erfarenheter gör att jag glömmer vem han är. Jag kom ihåg det
idag... Och han har verkligen inte gjort sig förtjänt av misstro
från mig.

Förvirrad försöker jag ducka och skydda och samtidigt ge skydd.
Riktar mig men försöker hålla mina kostnader nere i mesta möjliga
mån. Magen värker av ilska och maktlöshet.

Lyssnar förhoppningsfullt på Lilla som varit på Universitetet idag
och testat på experiment i Kemi. Kan det bli naturvetenskap för
honom? Kan inte låta bli att hoppas. Han har bestämt sig för att bli
meterolog. Det känns kul, men han kan ju ändra sig. Jag har ändrat
mig massor av gånger, men naturvetenskap är ju bland det roligaste
som finns.. Jag hoppas han håller riktingen.

Äter fel, hungrig av feber, trött oengagerad. Saknar min
morgonträning.( Den meningen trodde jag aldrig jag skulle skriva...)

Tacksam över kommunikation med vän som stängde mig ute ett tag, men
som nu låter mig vara med igen och tacksam över kontakten med min
fantastiska brorsdotter M.

Jag petar och drar för att få basläget i balans igen. Vinglar lite,
men hoppas och tror. Och ser och förstår.

Sjukling

Inser långsamt att jag är riktigt sjuk. Feber, halsont, värk i hela
kroppen och en ögoninflammation som extra bonus.

Och jag som hade en så bra plan för hur jag skulle hinna allt den
här veckan. Nu går ju det åt skogen...

Ordentligt, dessutom. Jag får på något sätt försöka fullfölja
ändå.

Rörig ordning

Hade svårt att somna i går, sov oroligt, sov för länge på
morgonen, fick huvudvärk.

Tänkte. Kände. Gör om, gör rätt.

Frukost med barnen, städar, ut till skärgården, ler för mig själv
i bilen på väg ut, andas havsluft, hämtar vän, hjälper vän,
båtfikar, sol i ansiktet. Får ett meddelande med ord som beskriver
mig som "väldigt vacker". Alldeles glad.

Hem, föste Stora ur soffan, skjutsade honom till klättringen, tog min
morgonpromenad (kl 16-17), hämtade Stora, dammsög, skurade, lagade
mat, pratade med Jo.

Oroar mig för en relation till en nära där jag står förvirrad och
undrande. Vet inte vad jag ska göra med det, om jag ska göra...

Går och lägger mig försent, fortfarande är saker lite röriga. Men
summan av röran i dag blev åtminstone att jag har hyfsad ordning.
Även om jag inte hann allt. Jag har en plan för hur jag ska hinna i
veckan. Det får vara gott nog så länge.

Bära

Idag har jag burit massor av ved och nu är vedboden rejält fylld
inför vintern!

Jag slet så att svetten formligen dröp, men jag belönade mig med ett
nakenbad i sjön när jag var klar.

Helt ensam med solens glitter i vattnet som enda sällskap njöt jag
verkligen. Det var den bästa stund jag har haft på länge... Helt
ljuvligt.

Nu ligger jag i sängen, lite öm i musklerna och gissar på rejäl
träningsvärk i morgon....

Jag saknar. Jag tänker på honom massor. Nu är det nio dagar kvar
till han kommer hem. Vi "hörs" varje dag via meddelanden, skickar
bilder, ljudklipp, filmsnuttar... Men jag har inte hört hans röst
eller sett honom i ögonen på flera veckor. Och jag saknar det!

Jag väntar på att han ska komma hem med lite skräckblandad
förtjusning. Nyfiken och glad och orolig. Rädd för att rubba
basläget, jag behöver det så väl. Men hur ska han få plats om jag
inte rubbar det? Om han vill ha någon plats?

Tänk om jag återigen kastar hjärnan i förväg, släpper allt och
inte tar hand om mig och ger järnet i något där jag utvecklar
beroende och föder bekräftelsebehov och osäkerhet? Eller om jag blir
så rädd för att göra det att jag inte släpper alls?

Men. Så. Jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag vet ingenting
om vad som kommer att hända, vad han vill, vad jag kommer att vilja.
Så. En dag i taget. Den här dagen som är idag så saknar jag honom.
Så är det iallafall.

Magiskt å illa

Jag mår jätteilla, tror det beror på att jag åt massor av popcorn
till middag. ... Men måste bara säga att jag igår var på en
spelning med Loney Dear. Den killen och hans band är magiska på scen.
Det var helt galet fantastiskt! Jag visste ibland inte om jag skulle
skratta eller gråta, jag höll på att sprängas!

Om ni har möjlighet. Se honom live. På skiva är det inte riktigt
rättvist, den killen ska stå på scen.

Nu hoppas jag få sova bort illamåendet... Urrrk.