onsdag 21 september 2011

Alla barnen

Jag inser redan innan jag börjar skriva det här att om jag skulle få
med allt jag vill säga om mina brorsbarn så kommer det att ta hela
natten.

Jag har speciella relationer till dem alla. Några av dem har bott hos
mig till och från och det har ju förstås gjort att vi kommit ännu
närmare.

Jag är lite hönsmamma.. Försöker ha koll på dem jämt. Just nu är
en i New York, flera i Thailand och bara en i Stockholm. Så det är ju
inte särskilt enkelt. Hon som är i NYC är modell och flyttar runt
jorden... Framgångsrik, duktig, klok, smart, vacker.. och alltid min
lilla unge! Hon är en av dem som bott hos mig och jag saknar henne
konstant. Vi ses då och då, på någon plats på jorden och vill inte
släppa varann en sekund. Storgråter både när vi ses och när vi
skiljs. Lika hopplöst blödiga båda två... Och det är förresten
hennes bror också. Att en 19-åring kan vara så kramig med sin faster
som han är makalöst. Han är den som bor här i stan och som gärna
hänger här, lyllos mig. Och kusinerna, mina barn och deras
kusiner.... Deras relationer skulle kunna få ett eget inlägg...

Nej, just det. Jag skulle ju inte skriva om alla och alla historier.
Jag får ta det pö om pö.. Men jag vill skriva att jag älskar dem
alla oändligt. De är alla, alltid, välkomna hos mig. Jag hjälper
dem med allt jag kan. De har mitt hjärta fast.

Idag träffade jag mitt yngsta brorsbarn. Jag svämmar över av kärlek
för den här lilla tuffa och mjuka tjejen. När hon springer mot mig
och ropar mitt namn (hon uttalar det väldigt speciellt) och kastar sig
i min famn eller kommer och kryper upp i mitt knä och gosar in sitt
huvud mot min hals knölar mitt hjärta ihop sig.

Jag tänker ibland att vi borde bo på en stor gård, jag, mina barn
och mina syskon och deras barn. För jag vill ha dem nära. Alltid. Och
de är ganska många.

Ni som har läst min blogg länge och ni som känner mig vet att jag
förlorat det brorsbarn som var mig närmast av dem alla. Han var en av
mina bästa vänner, närmare mig i ålder än mina bröder och mer som
en bror för mig. Jag saknar honom fortfarande varje dag.

Kanske är det extra mycket så att jag vill ha dem nära och hålla
koll på dem för att jag förlorade honom. Jag vet bara att inget ont
någonsin får hända någon av dem. Och att min kärlek är gränslös.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker om att du börjat skriva så mycket igen!

JCMAS sa...

Vilken tur! ;)

Jag hejdar mig lite i mitt babbel dock...

Kram!