och kommer att säga det igen; Hon är grym. Så otroligt duktig.
I mitt åkande upp och ner i bergochdalbanan har jag missat en sak. Jag
har kämpat så hårt med att reglera varenda känsla som dykt upp, men
inget har ju riktigt fungerat. Vilket inte alls är så konstigt när
man tänker efter. Jag har ju inte tillåtit mig att känna någon av
dem fullt ut. Hur ska jag då kunna förhålla mig till dem?
Det visade sig tillexempel att en känsla jag har haft var ren
ledsenhet. Men har jag gråtit? Nej. Har jag tröstat mig? Nej. Jag har
istället förklarat bort det med någon slags förnuft, använt
färdigheter lite på måfå.
Att jag inte ska AGERA på allt jag känner betyder ju inte att jag
inte får känna. Det vet jag ju. Bara glömde lite.
Men hos H idag så grät jag. Det kändes som att det kom från
ingenstans, fast det gjorde det ju inte...
Jag fick med mig några verktyg för att sakta ner mig. Jag övar på
att använda dem. Mina impulser är kraftiga och det krävs en del att
stå emot dem. Men när jag väl gjort det blir jag faktiskt aningens
lugnare. Jag tror att det kan fungera.
Jag fick en läxa. Jag ska beskriva hur jag skulle vilja att jag om ett
år berättar om hur jag hanterade det jag är i idag. Svårt, men jag
ser poängen. Bara genom att börja tänka i de banorna distanserar jag
mig lite. Sedan fick jag order om att ta hand om mig, jag blev
validerad i det jag känner. Och i att det inte är lätt att handskas
med så många och så starka känslor. Även om det är känslor av
kärlek. För vänner, för barnen, för mina syskon, för honom. Att
jag inte får glömma mig. Inte bara försöka ge vad jag tror andra
vill ha, utan vara noga med att se till att jag får det jag behöver.
Ja.. Det där med att det inte är lätt kan jag ju skriva under på...
Ps. Jag älskar mina nya skor också. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar