fredag 9 december 2011

Förvånas

Livet förvånar mig hela jäkla tiden. Ikväll har jag, med feber och
snor som hindrade mig från att vara med på fridykarkursen jag
längtat efter så, legat i soffan och twittrat. Mitt enda sällskap
då barnen var på vift. Det är dock inget dåligt sällskap. Jag har
"lärt känna" en del finfint folk där. Precis som här på bloggen.
Men kommunikationen där blir mycket mer direkt.

För något år sen började jag följa en väldigt trevlig och klok
tjej, vet inte hur det kom sig riktigt. Läste hennes blogg lite (den
finns i min blogrole här).

"Lärde känna" några av hennes vänner också. Följde fler, fick
fler följare. Ett bra gäng. Vi pratar lite varje dag. Jag gillar
henne mer och mer. Hon har CF. En jäkla skitsjukdom. Vi hade en
tweetup i somras med insamling för forskning på denna jävulska
sjukdom.

Hon har blivit allt sämre. Jag har märkt hur jag svarar alltmer
sällan på hennes tweets. Jag har dragit mig undan, hon har varit
sliten, jag har tänkt att hon ska få vara ifred. Men förra fredagen
förstod jag att det bara var mina undanflykter. Jag var och fikade med
hennes väninna och även hon var i Stockholm. Men för sjuk för fika.
Hon var på Tyresö. Jag hade kunnat skjutsa dit hennes väninna som
skulle dit och inte hade bil. Jag erbjöd mig inte ens. Och jag vet
varför nu. Jag vill inte falla för henne mer. Jag tycker redan för
mycket om henne. Och hon kommer att dö snart.

Jag snorgrät i Kås famn förra helgen över det här. Att hon kommer
att dö. Att jag är så egoistisk.

Ikväll och inatt har vi pratat om det här. Hon och jag. Om att
twittra om döden. Om min rädsla. Om hennes rädslor. Jag har gråtit
igen. Men det var befriande att få prata om hur det känns. Och få
höra hur det känns för henne. Om än lite.

Men hon kommer fortfarande snart att dö. Jag hatar att jag lärt
känna henne och är otroligt tacksam över att jag fått lära känna
henne. Om än så lite.

Jag har ingen aning om hur det här ska hanteras. Livet kommer med sina
överaskningar när man minst anar det. Hela tiden.

Det blev ingen fridykningskurs, det blev prat om döden. Och ett par
rensade kökkskåp.

4 kommentarer:

tigerlilja sa...

Det oväntade kommer i många skepnader.
Kram till dig och din väninna.

Anonym sa...

Kram.

Anonym sa...

Döden, vackra skor, att ge och ta emot kärlek. Livet i en salig blandning. Jag tycker inte om att läsa att hon ska dö. Jag vill att hennes lungor ska gå från trång, brun sunkig puppa till färgglad fjäril.

JCMAS sa...

Det vill jag med. Usch för sunkiga lungor :(