Havet

Mina två stora söner har åkt till Thailand för att vara med familj och vänner där över jul. Jag, K och Iggy är hemma. Jag gråter mycket. Har ont i magen över att jag inte är med dem i Thailand. Försöker vara här och göra jul men mitt hjärta sliter i mig. Sliter och drar. Nästan tvingar. 

Idag den 22/12. Min födelsedag och Kå väckte mig med sång, frukost på sängen och underbara presenter. 

Mina tankar har idag dock inte varit så mycket här. Idag spreds Eddies aska i havet med vad som ska vara ett sista farväl. Hans fästmö Aim skrev till mig att munken hade sagt att nu ska vi inte gråta mer. Men jag har gråtit. 

Bilderna föreställer mina söner tillsammans med mina bröder i templet, min bror när han sprider askan av sin son i havet, dekorationerna och askan och blombladen, Chippen när han säger ett sista farväl. Min älskade unge.

Jag tror att det lite ska vara meningen att den värsta sorgen ska lägga sig nu. Det känns inte så för mig. Det känns som att något lurar... som att sorgen kan komma att bli större.

Rutiner

Jag är inte bäst på dagar och veckor utan rutiner. Jag är faktiskt riktigt dålig på det. Jag kan lätt fastna i att stanna i sängen alltför länge, äta frukost allt för länge och låta dagen gå med bara lite pyssel och ta hand om Iggy. En morgonpromenad när solen går ner. På sin höjd.

Det är en svårighet jag har. Jag tittar på andra runtomkring som redan klockan 10 är ute på stan och gör ärenden. En lördag. Som hinner både handla och fika och städa före lunch. Klockan tio, mina vänner, då sover vi. Eller möjligen precis vaknar. Jag och Iggy och K. Eller jag och Iggy. När K är hemma fastnar jag inte, tillsammans med honom vill jag göra, göra, leva, vara, känna. När det bara är jag och barnen och jag inte bokat in saker så fastnar jag oftast. Att fastna ger mig ångest så kvällarna fylls av dövande ätande. Som gör det ännu svårare att ta tag i nästa dag.

Jag njuter också. Jag njuter av att mysa med denna goa, glada, bedårande varelse som jag har lyckan att få vara med varje dag. Iggy, min skatt. När han sover middag vill jag efter en stund väcka honom för att jag saknar honom. Jag älskar att vara med honom. Jag älskar att vara hemma när Anton kommer från jobbet och Chippen från skolan. Att få vara här. 

Och ibland känner jag mig alldeles låst.

Man är visst aldrig helt nöjd? Nu har jag åtminstone tagit tag i detta med rutiner så smått. Försöker väcka Iggy tidigare på morgonen för att skjuta tillbaka dygnet. Det går sådär. Han vill vara uppe till midnatt! Väcker jag honom tidigt på morgonen tar han bara en extra powernap under eftermiddagen.. Men han har ju två nattsuddare att brås på, så.

Rutiner. De är så viktiga för mig. För att minska min sårbarhet. För att starkare ta upp kampen mot det som är svårt och gör ont. För att ha något att hålla mig i och att landa i. Önska mig lycka till.

Nä.

Det blev visst inget mer bloggande om begravningen efter att jag kommit hem. Jag ville. Det kommer kanske.

Jag funderar på om det är så att jag inte bloggar för att jag inte bloggat. Jag har knappast många läsare kvar. Jag älskar min gamla blogg, den har funnits många år. När jag läser i den nu kan jag älska henne som skrivit. Jag gjorde nog inte det när jag skrev. Jag har alltid varit dålig på det att älska mig. Men jag har blivit grymt mycket bättre tack vare DBTn.

Just nu hatar jag min kropp. Den värker och värker. Och värker. Och jag kan inte sitta på huk och inte på golvet och det gör ont när jag står böjd. Och fötterna värker så att jag knappt kan sova. Varje dag och nu varje timme. Ont, det gör ont!

Men det är tydligen inget fel på mig. Inte enligt min gamla doktor. Nu ska jag till en ny. Vi får se hur det går.

Jag vill alltid ha sovrumsdörren öppen när jag sover. Då kan jag andas och är nära mina barn. K vill alltid ha stängt.

Han är inte hemma nu och jag ligger tryggt med öppen dörr. Jag undrar om det kommer från när jag och barnen bodde i vår lilla etta. När jag flytt från han som var så sjuk. Friheten som gjorde mig trygg då. Utan stängda dörrar i vår lilla lägenhet. Jag tänker ofta på den tiden. Det var den värsta och den bästa i mitt liv. Jag blev fri, jag var fri. Och så dog Jhonny. Men nu när jag tänker tillbaka så är det mest mitt smala, glada jag som syns. Ett jag som älskade mina studier och sen mitt jobb och min frihet. Som flirtade och levde. Jag vet att det var mörkare än så. Men jag är glad att jag minns det goda. 

Det kommer mera.

Jag har för avsikt att skriva om resten av begravningen och dagarna efter.

Det kommer. Tills dess;

Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,

Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead

Scribbling on the sky the message HE IS DEAD,

Put crepe bows round the white necks of the public doves,

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my north, my south, my east and west

My working week and my Sunday rest

My noon. my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out everyone

Pack up the moon and dismantle the sun

Pour away the ocean and sweep up the world

For nothing now can ever come to any good

Kistan

Några av männen i Nagas, MC klubben som Eddie var med i ska vara kistbärare. Även mina bröder är med i klubben så min ena bror Chris är kistbärare.  Men ingen förälder får bära. Ingen förälder får gå upp för ett sista farväl vid kremeringsugnen. 

Kylskåpskistan har stått öppen under förmiddagen och nu går kistbärarna för att lyfta ur kistan och bära den till den delen av templet där kremeringen kommer att ske.

Jag står en liten bit därifrån och ser dem lyfta ut och ställa ner kistan. Och när Eddies fästmö kastar sig ned på knä vid kistans huvudände och skriker, gråter "My baby, My love" så förstår jag att kistan inte har något lock. Jag tar Nellies hand och vi går dit. Nellie sätter sig på knä och frågar mig om hon får röra Eddie och jag säger att jag tror det. Jag håller om hennes axlar. Jag gråter och någon tar mig i armen, klappar mig "Mama"... Någon tror att jag är Eddies mamma. Jag blond, med lilla blonda Nellie i min famn som klappar Eddies tinning under det blonda håret. Jag ser hans hår och ögonbryn, jag ser att det är han. Men han ser så liten ut. För liten. En handduk är lagd över resten av ansiktet. (i efterhand har jag fått veta att kistbärarna inte visste att kistan var utan lock och att de blivit väldigt chockade. Eddies vänner och farbror...) 

Locket sätts på kistan och kistan bärs bort. Först går de äldre munkarna, sedan de små, våra munkar. Sedan kistan. Efter det närmaste familjen. Sedan alla andra. Eller många andra, jag vet inte. Jag ser bara kistan framför mig. Och för mitt inre det blonda håret, ögonbrynen, skorna.... 

Deras bror

Dricker lite kaffe. Tar en cigarett. Pratar med folk. Vänner, bekanta, familj. Det är mycket folk. Det finns mat. Det börjar närma sig tiden för dagens ceremonis början. Dagens ceremoni som leder fram till kremeringen.

På morgonen i Chris hus. Med Eddies yngre svenska syskon. Lillebror ber mig om hjälp med slipsen. Jag hjälper honom. Han är nervös och skjortan har blivit för stor under veckan som gått. Bror. Jag knyter slipsen på Eddies lillebror inför begravningen och jag önskar så att jag inte behövde vara i den situationen. Hjärtat brister en bit. Lillebror och jag tar bilen, han kör. Lillasyster åker med i MC kortegen. Eddie har en svensk lillebror och en thailändsk lillebror. En svensk lillasyster och en thailändsk lillasyster. De har alla förlorat sin storebror. 

Eddie

Om ni har läst i Aftonbladet om olyckan, eller i någon annan tidning, så kan jag berätta att det inte finns någon väg med 5 filer mellan Mae Phim och Ban Phe. De finns 2. Det är på landet!

Eddie var en mycket bra MC förare. Och hans motorcyklar var hans största kärlekar. Efter Aim. 

Jag återkommer till begravningsdagen snart. 

Sista kaffet

Jag och Alec sitter vid kistan (eller jag står ju faktiskt) och några andra andra kommer dit oxå. Jag tar min sista kopp kaffe tillsammans med Eddie. Alec som munk får inte dricka kaffe och får heller inte bli vidrörd av en kvinna. Jag vill så gärna krama honom. Han ser så ledsen ut. Vi är så ledsna. 

Kortege

Ca 100 bikers möttes upp med sina motorcyklar och körde i polisedkorterad kortege till begravningen.

Det var ca 400 som kom till begravningen totalt.

Natt blir dag

Den dagen jag landade i Thailand, lördagen på veckan efter olycksdagen och dagen innan begravningen var en lång dag. Vi var kvar i templet till midnatt och när vi kom hem till huset däckade jag. Då hade jag varit vaken i närmare 60 timmar. Jag somnade inte, jag däckade. Med kläderna på. Med lampan tänd. 

Dagen efter åt vi frukost och åkte till templet. Det var nästan tomt på folk då. Några hade sovit i templet med Eddie, fästmön, de små munkarna och några till. 

När jag kom var det ingen vid kistan. Jag tog en kopp kaffe och satte mig där. Tog en cig med Eddie (nej, jag röker inte längre men jag kände att det var på sin plats) och pratade med honom lite. Nu var ytterkistan (kylskåpet alltså) öppen och förberedelserna hade börjat för den stora ceremonin och kremeringen. Farvälet. Jag kände mig inte ett dugg redo att ta något farväl. Jag ville bara få komma till templet varje dag och vara där. Och jag ville ha dit mina barn. 

Jag berättade allt det för Eddie och sen började det komma mer folk. 

Det var en fin stund. Jag och Eddie. Jag tänkte på när han var liten och vi bodde grannar. Då tog jag hand om honom ofta, gick promenader med den lilla lintottsbebisen. Som aldrig kommer få någon egen bebis. Jävla skit!!!!

Idag

Idag hängde jag vid poolen lite, efter lunch på stammishaket med Eddies fästmö och Alec och några till. Min brorsdotter (min andra brors dotter, den brodern som fått behålla sina barn...) satt i solen och pratade om livet, sorg och träning.... Sen la jag mig i sängen en stund och fick upp en bild för mitt inre när Eddies bästa vän, (som var den första fram till olycksplatsen, som försökte få liv i Eddie, som åkte med till sjukhuset, som tvättade Eddie och klädde honom,) satte på honom strumporna. Just det fick jag en bild av. Strumporna. På en död Eddie.

Jag grät och ville skrika. Men jag har fortfarande inte skrikit. 

Kent

Jag kommer alltid att förknippa Kent med båda mina döda brorsöner. Jag köpte nyutkomna skivor och ställde på Js grav, tog en själv och en med till Thailand.

Nu ligger en av dessa skivor vid Eddies kista.... 

Hänga med Eddie

Tillbaka i templet där Eddie är efter utflykt till templet med gammelmunken.

Framför kistan står fotografiet och mängder av kransar. Där finns rökelse och ett litet altare. 

Bakom finns ett bord och stolar, helt bredvid kistan. Där umgås vi med Eddie.

Hans fästmö har sovit i templet varje natt hela veckan och ser till att han får frukost; kaffe och en cig, lunch med favoritefterätten dammsugare och sen middag. Middagen sponsrar olika personer med varje kväll, det finns mat till alla som kommer för kvällsceremonin som är med munkar i templet kl 20. 

Jag sitter därbakom ensam med kistan. Med Eddie. Gråter så att jag vill skrika. Men skriker inte. Eddies gamla flickvän har tagit med Kent-CDs som han glömt kvar hos henne. Det är jag som köpt dem och tagit med dem till Thailand till honom.

Eddie flyttade till sin pappa som 13 åring. Lilla blonda Eddie. Som älskade Kent precis som jag.

Hans MC hjälm står bredvid kistan. Hans cigaretter ligger där. Jag står med handen mot kistan när jag ser min bror komma in i templet. Min bror. Eddies pappa. Jag vill kräkas och hålla i honom samtidigt. Han sätter sig på knä och tänder sin rökelse och jag väntar till han är klar. Sen håller vi om varann. Länge. Han svajar lite. Han är som en skugga och måste sitta ner och vila. Jag blir som bedövad och panikslagen samtidigt. 

Munkar

Vid en buddistisk begravning (eller egentligen är det flera ceremonier för den döda) krävs det att 1, 3, eller 5 av den dödes bröder eller kusiner blir munkar för ett dygn och är med på delar av dessa ceremonier. Det måste vara familj för att den döda ska hitta rätt sägs det.

Eddies kusin Alec som jag åkte ner tillsammans med från Sverige och kusinen Tod och brodern Ken från Thailand ställde upp. De genomgick en ceremoni med en gammelmunk, fick håret rakat och munkkläder och sen var det bara att köra. Familjens små hjältar... De fick inte äta något, sova i templet på golvet och värst av allt-inte bli kramade och av kvinnor inte ens nuddade! Det betyder att Alec och Ken som är/var Eddie riktigt nära inte fick kramas med oss andra under hela begravningen.

Jag kan inte fatta att han är borta. Jag följer ceremonin med dimmigt sinne. Min kropp värker, mina ögon dimmas. 

Kan det verkligen vara så att min bror förlorat ett barn till..? Snälla, säg att det inte är så! 

Aldrig

Aldrig förut har det varit så mycket blommor i det här templet. Jag försökte fota så att det skulle synas hur mycket det var men det gick inte. 

Att börja ta farväl.

Jag kom till templet i Mae Phim efter 15 timmars resa och med 2 timmars sömn på två dygn i bagaget. 

Det var mängder av blommor överallt och redan en hel del folk. Templet har varit öppet sedan Eddies död förra lördagen och varje kväll klockan 20 är det en ceremoni med munkar och det finns massor av mat till alla. Som alltid i Thailand. Vi kom dit redan kl 13. Kusinerna Alec och Ken skulle förberedas för att bli munk för ett dygn och på så sätt hjälpa Eddie att hitta rätt efter att han lämnat oss.

Jag tände min rökelse. Pratade med Eddie och försökte förstå. Tomhet började bubbla inuti. Och rädsla för att möta min bror. 

Minns

Jag minns en gång i tiden. Hur det var att hälsa på min bror. Alltid stor familjefrukost kl 7 och alltid stor familjemiddag kl 18. Alltid. Alltid.

Minns hur tryggt det var att bo hos honom. Som att vara hemma hos mamma och pappa. Lika tryggt. Starkt. Kärleksfullt.

För 10 år sedan förlorade min bror sin äldsta son. Min bästa vän. Sorgen och smärtan var enorm och jag saknar honom fortfarande. Jag har skrivit om honom förr. Han var som min bror. 

Min storebror blev förstås helt förkrossad. Att förlora ett barn måste vara det absolut mest smärtsamma en människa kan råka ut för. Min bror blev aldrig den han har varit igen. Han blev dock mer ödmjuk och ägnade ännu mer tid åt sina andra tre barn som fanns kvar. 

Min storebror är lite av en superpappa och har tagit hand om alla fyra barnen utan deras mammor till största delen. De senaste 12 åren helt och hållet. Han är fantastisk. 

Förra lördagen hände det som bara inte fick eller kunde hända. Det hände. Min storebror förlorade ännu en son. Ännu en dödsolycka. Ännu en bruten nacke. Ännu ett barn. Han var 25 år. Jhonny som dog för tio år sedan var då 24 år. 

Mina ord räcker inte för att beskriva smärtan och sorgen. Jag kan inte förklara hur det känns när jag ser min bror. Han har förlorat så mycket nu. Han har krympt. 

Jag har rest ner till Thailand och varit med ett dygn i templet och på kremeringen/begravningen. 

Jag kommer att blogga lite om det.

Jag minns hur det var hos min bror.

Nu äter ingen frukost kl 7 och sällan är det middag kl 18. Min bror är en skugga och de barn han har kvar ledsna och vilsna. Och de är på väg att bli vuxna. Min bror superpappan är nästan utan barn... Det gör mig så fruktansvärt ont ...

Ljuv dag

I solsken promenerande på Skansen. Lyckades glömma bort allt jag tycker är hemskt och njöt i det jag tycker är bra. Som att jag har den finaste familjen. 

Älska trots

Jag tänker att du älskar mig trots. Trots allt. Trots övervikt och smärta. Trots trötthet och rädslor.

Just nu kan jag inte komma på vad du skulle kunna älska mig för tack vare.

Bara trots.

Sakta

Jag fick havandeskapsförgiftning. Jag fick en spricka i blygdbenet och en foglossning från helvetet. Som värst var det efter förlossningen och jag har först nu kunnat börja gå korta promenader med små myrsteg. Iggy är tre månader och jag har varit utan kryckor i en av dessa. Den första månaden kunde jag inte ens bära min lilla bebis.

Han är underbar och makalös. Jag undrar bara vad jag gav mig in på... En till att oroa mig för resten av livet!! 

Jag har nu tre helt magiskt fina söner. Jag kan knappt tro att det är sant. 

Allt är inte rosa fluff och jag har det tufft mellan varven. Jag vet inte var jag ska börja så det får väl komma när det kommer. Som det kommer. 

Slappna av

Länge sedan

Iggy är tre månader.

Vi har flyttat.

Jag har lämnat min borg.

Det är en ny era.

Min ätstörningshjärna har triggats av övervikt och test av 5:2 diet.

Vår bebis är underbar.

Anton går som hovslagarlärling och trivs av själ och hjärta. Chippen har förvandlats till en grymt snygg kille, lång och smart, omtänksam och boxare. Han trasslar fortfarande med sviterna efter sin biologiska fars självmord, men han är tryggare och lugnare på så många sätt.

Anton har kämpat sig till sin drömlärlinsgsplats helt på egen hand.

Jag har bästa barnen.

Jag är galet kär i Kå fortfarande. Han är den bästa man jag haft i mitt liv. Tveklöst.

Jag kan inte skriva mer idag. Hur har ni det? Kommer ni att läsa om jag fortsätter på min blogg? Jag är sugen på att skriva igen. 

Här

Han är här nu. Idag är han åtta dagar. Han är perfekt. 

Aldrig

Det får aldrig hända mina barn något. Den stora skräcken genom hela livet-den att något ont skulle hända dem.

Min ena bror har förlorat en son. Jag tänker på det, hur vi alla förlorade honom. Men min bror. En son. Sitt barn.

Det otänkbara.

Besvärligt

När jag ligger ner får jag halsbränna och ont i höfterna. Alltså väldigt ont. När jag sitter får jag ont i bäckenet.
Jag har högt blodtryck och huvudvärk. Alltså måste jag vila. Sprattelplutten far runt med full fart i magen och jag ser så galet mycket fram emot att få träffa honom. Hälsningar från Muminmamman plus ont och gnäll.

Vems kropp?

Att inte kunna gå alls knappt, att inte nå, att inte kunna böja sig, att må illa, att det gör ont.

Nä, de bitarna är inte roliga alls.

I går släpade jag mig (ilsk, tjock, ful, värkande) till min fina väninnas vernissage. Där köpte jag och Kå en tavla som vi båda föll för. Det gjorde mig gladare, tavlan gjorde mig gladare.

Visst är den fin? Hon använder en lite speciell teknik på de här, hon häller en lackfärg på duk eller papper. Bara häller. Tycker det blir så coolt!

Nu är det 37 dagar kvar enligt plan. Och vi har skaffat en spjälsäng idag.

Hat man inte får känna

Jag hatar honom. Det händer att jag bara tycker synd om honom, men oftast så hatar jag honom. Trots att han var så psykiskt sjuk så kan mitt förnuft inte resonera bort hatet. Inte när jag ser det mörka, trasiga svepa förbi eller borra sig igenom min Lilla son. Det som är direkt relaterat till att hans så kallade pappa valde att hoppa framför ett tåg. Ta livet av sig, begå självmord, alla dessa benämningar som är de som beskriver den sk pappans död i stället för gått bort, avlidit, eller rätt och slätt dött.

Han skrev inte ens ett brev till sina barn, en idioten. Om han nu inte var kapabel att berätta VARFÖR han valde som han gjorde, så kunde han väl i alla fall ha sagt att det inte berodde på dem. Att han älskade åtminstone den Lilla som han inte hade sagt upp bekantskapen med. För Anton hade det nog varit skitsamma, hans sk pappa sa ju upp sig redan när Anton var 12 år så han hade nog aldrig trott riktigt på att han älskade honom ändå.

Jag hatar honom för att han förstört så mycket för mina barn. För de är mina, inte hans. Allt det han inte gjorde för deras skull-som till exempel sökte hjälp. Jag hatar honom för att han efter att ha varit sjukt egosistisk i så många år gör det mest egoistiska man kan ta sig för i livet- begå självmord. Utan så mycket som ett litet vykort. Att han sedan hade sagt upp sin livförsäkring och endast lämnar efter sig en enorm röra av skulder, trasiga företag etc (allt för mig att ta hand om) är ju en annan historia.

Alla slags skulder lämnar han, men fan ta honom om det finns ett uns skuld i mina barn över det här.

Jag hatar honom. Han misshandlade mig och genom sina val nu även barnen. Jag kommer aldrig att förlåta att han inte ens försökte få hjälp. Jag är fullt medveten om att jag inte får tycka det här, eller känna det här och att det finns någon slags oskriven lag att man inte får hata sjuka människor. Men vet ni- när jag ser smärtan. Så hatar jag honom. Så in i helvete jävla mycket.

Boet

Jag har separationsångest. Över en flytt som inte ens är på gång eftersom vi inte fått tag på någon lägenhet ännu.

Inatt var jag vaken och grät. Läste mina blogginlägg med etiketten "grannar". Grät igen.

Och inser att jag aldrig berättat för Kå om hur det egentligen har varit under åren jag bott här.

Ett inlägg från maj 2010:
"Min gata
Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det....."

Önskan

Jag önskar att det såg ut mer såhär på gravidvattengympan.
Istället är det bara jag. Resten är smala. Och smalast av alla är Os nya kvinna som går på samma gravidgympa som jag.

Finally we meet. Efter tre år så träffas vi ironiskt nog utan kläder.

De ska ha sitt andra barn. Hon är trevlig. Det känns inte längre som att hon är kvinnan som lever mitt liv,så som det kändes förut. Då hon "tagit min man, mitt liv, min framtid och min våtdräkt". Men jag är fortfarande avis på de svärföräldrar hon har och gråter en skvätt av saknad efter dem.
Det har jag gjort flera gånger under graviditeten, gråtit av saknad efter Os föräldrar och mina föräldrar. Efter föräldrar, helt enkelt.

Natt

Vi har ett vitt träd utanför garaget och jag ligger i sängen med en bebis i magen som sparkar och far runt hej vilt. Såpass att jag han håller mig vaken, redan nu. Idag i v.23 och livet knatar på.

God morgon

Te berikat med karma. Kan det vara något?

En stund

Och för en stund ett lyckofladder i mig. För att han kommer att ha just dig som pappa. För att han just nu sparkar runt i min mage. För att han har världens finaste storebröder. För att jag ska ha ett tredje barn. Det är riktigt, riktigt häftigt.