Håller

Jag håller mig här. Med lite svag kramp går fötterna på kanten och jag faller inte ner nu. Just nu, tack.

Jag fyller i mina blad duktigt och sant med fler nollor denna vecka än den förra. Mindre ångest, mindre skada. Jag är mer här och nu, om än lite.

Jag håller mig här. Låter inte krampen ta över, drullar lite och gör fel. Men håller mig kvar.

Mötas

Där är vi i samma dimension. Jag ändrar, tar ner och bort och kan möta dig igen. På ett plan bättre än något annat. Vi får ta reda på vad vi ska ha. Här kan vi vara.

Klapp

Efter en snabb middag med siktet inställt på städning och tvätt och
att faktiskt få lite ordning i mitt kaos fick jag migrän till
efterrätt.

Jag har kräkts och sovit och nu ska jag sova igen. Först ska jag bara
klappa mig på kinden och säga till mig att det är okej att jag inte
städat.

Jag har extremt svårt för att klappa mig själv. Jag har fått det
som läxa i terapin. Och bakläxa. För jag kan inte.
Så det är bara att sätta igång och jobba på det. Trösta mig
själv, som jag skulle ha tröstat någon annan som varit nykräkt och
känt sig misslyckad och värdelös.

Klapp, klapp på armen.

Det är ingen fara. Skiten ligger kvar.

Efterdag

Nackdelen med att ha en så bra dag som jag hade igår är att jag dagen efter får lite.. prestationsångest..? Jag kan inte komma till ro med att det blir en söndag utan spekatulära inslag. Eller spektakulära är att ta i. Njutbara?

Herr Meningslöshet tornar upp sig i dörröppningen. Vad har jag att se fram emot i dag? Handla, tvätta och städa? Risken att fastna blir genast överhängande. Jag tror att om inte hela min vecka hade varit såpass bra som den har så hade jag fastnat i dag.

Men jag gick upp. Sent, men jag gick upp. Jag åkte och handlade. Skor till Lilla sonen var det viktigaste. Lyckades med det. Sen köpte jag platåskor till mig och väldigt mycket tvål. Jag är som sagt usel på att handla.

Sen lite lunch på hemmafiket och häng i MEs soffa och lite tvätt och plock hemma.

En hyfsat tråkig men ganska mysig dag, alltså.

Jag vill ha full fart, full kärlek, fullt allting. Stannar det upp så brakar jag ner. Upp är fantastiskt, ner är horribelt. Som sagt, jag ska sträva efter bättre balans. Jag tror och hoppas att jag är på väg dit.

Ja!

Vilken bra dag!

Frukost med sol och hjärtegäng. Vi satt nio personer och pratade och
åt i ett par timmar. Jag gillar verkligen att bo här, det slår mig
extra mycket när vi hänger på fiket såhär...

Sen festival där jag och lilla sonen körde Improteater (sjukt kul och
jag saknar det!) och jag och ME busade och var modiga. Galna och
bubbliga var vi! Och ännu mer sol. Och poetryslam. Mat och dricka. Och
skratt. En glad trio på festivel helt enkelt.

Kväll på min balkong med lilla sonen och en fin vän från
grannskapet. Levande ljus, månsken, långa öppna och spännande
samtal och varma täcken.

In på balkongen strömmade musiken och ljuden från festivalen och jag
hör det fortfarande lite svagt in i sovrummet där jag nu krupit ner i
nybäddad säng. Och det är lördag .. Vilket betyder att jag inte
behöver ha ångest för att jag kommer i säng vid 1.28. Inte alls,
för i morgon har jag sovmorgon.

Åh, vilken bra dag!

Nu tror jag på en bra natt.

Minneshål

Jag är rädd för första varvet utan, trots att det aldrig ens blev
riktigt ett helt varv med. Och där det blev många varv är jag
fortfarande rädd för minneshålen. Som jag snubblar ner i ibland.

Jag är rädd för kylan och ännu mer för snön. Jag är orolig för
att en doft eller en plats ska innehålla ett minne som rubbar de
starka dagarna.

De vackra minnena som jag så många gånger trott var de första av
många fler. Som tar åratal att skala av smärtan från, tills de blir
rena och rentav tröstande.

Jag samlar nya minnen. Igen. Och hoppas så innerligen att dessa aldrig
ska utgöra hål för mig att falla i.

Tittin

Tilltufsad och misstänksam drar jag mina närmaste tätare omkring mig och jobbar mig inåt i mitt eget. Steg för steg reder jag, men knappast ut. Plöjer djupa spår i några kanaler och låter broar byggas över andra så att jag lätt kan gå över. Vågskålen väger mot trygghet och det välkända och äventyr lockar inte nu. Jag vill få ha det mjuka, enkla och trygga. Få vara ifred från de som är besvikna och de som ljuger. Inte behöva svara upp eller förklara, utan bara vara. Några starkare dagar har grundat ett litet leende i magen som går att plocka fram när de som inte spelar roll spelar spratt. Inte långt vandrat, men på väg.