riktigt ett helt varv med. Och där det blev många varv är jag
fortfarande rädd för minneshålen. Som jag snubblar ner i ibland.
Jag är rädd för kylan och ännu mer för snön. Jag är orolig för
att en doft eller en plats ska innehålla ett minne som rubbar de
starka dagarna.
De vackra minnena som jag så många gånger trott var de första av
många fler. Som tar åratal att skala av smärtan från, tills de blir
rena och rentav tröstande.
Jag samlar nya minnen. Igen. Och hoppas så innerligen att dessa aldrig
ska utgöra hål för mig att falla i.
4 kommentarer:
Fint.
Men du - lite mindfulness är inte fel. Stanna här och nu. Tänk inte framåt och inte bakåt. Här och nu. Här och nu.
Och du har rätt som alltid.
Här och nu.
Precis här och nu.
Minneshålen är de värsta. Jag snubblar hela tiden. Får skrubbsår. Men utan dem hade jag inte ens velat gå framåt. Det är det värsta. Att jag är sådan. Tvärtemot hur man borde...
Men jag hoppas så att dina nya minnen blir fina. Blir mjuka kuddar att luta ett trött huvud mot.
Kvällskram
Regn. Jag hoppas det med. Men jag ska också jobba mer med att vara här och nu. Medveten närvaro. Jag har gott.
Jag ska försöka att då jag snubblar, hålla tag här och nu och dra mig tillbaka.
Som här: http://barajadaforda.blogspot.com/2009/09/halltag.html
Varje dag.
Skicka en kommentar