Längtan

Jag vill aldrig ljuga. Jag undrar vad jag ska säga när jag inte vet.
Vad jag tror?Men hur ska jag göra när det jag tror ändrad med några
timmars mellanrum? Jag tänker att då ska jag nog vara tyst.

Jag längtar konstant. Min längtan pendlar i styrka och i riktning. I
kväll satt jag igen och såg solen gå ner. Det är så vackert att
min mage snörs ihop och tårar fyller mina ögon.

Jag är på en ö där jag aldrig varit förut. Jag skapar nya minnen
bland folk jag tycker om. Men något saknas mig. Jag känner mig
märkligt ensam här. Inte desperat ensam, mer melankoliskt. Jag har
ingen i min familj här. Jag hade honom här, han som blivit en del av
mitt sammanhang och som jag vill vara nära och som tycker att jag är
vacker som jag är, igår. Men han åkte i morse igen. Sen kom den
märkliga, lite ontsköna, ensamheten igen.

Längtan drar i mig och vill att jag ska göra saker. Som att ta
beslut. Men jag kan inte det nu. Allt i mina tankar måste få forsa
fram och åter. Jag låter dem.

Kanske för mycket låter jag dem? Det känns inte som att jag har
något val....

Jag njuter av solen och havet. Jag gör vardagliga saker. Lagar mat och
diskar. Sitter på bryggan. Badar och dyker. Och låter min längtan
fara genom mina sinnen, åt vilket håll den än vill. Jag gör inte
mycket åt den. Inga beslut kan tas just nu, även om den då och då
nästan lamslår mig. Eller får mig att gråta eller bubbla. För den
tar mina känslor på en tur lik en i en berg och dalbana. Jag kan bara
hålla i mig.