Hål

Jag har ett hål i huvudet. Och ett i magen. Eller sitter det i själen? Det händer att jag då och då inte kan låta hålet vara, utan måste fylla det med tankar och känslor. Tills det svämmar över. Minnen, drömmar, sagda ord och de där orden som aldrig blev sagda.

Kent sjunger:

Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta

Jag lyssnar på låten på högsta volym när jag kör på vintriga vägar med årsredovisningen bultande i tinningar och mage. Och undrar varför den här dagen blev extra svår.

Det finns dagar, som den här, när jag en stund så gärna hade velat ha ett val. Att jag för en stund kunde få vara den som tog beslut, gjorde val och inte bara var den maktlösa, frustrerade med alla frågorna och smärtan.

Jag vet att det finns saker jag kan välja ändå. Att jag gör massor av medvetna val hela tiden. Men inte JUST DET. Det fick jag inte och kommer aldrig att få.

Så, nu ska jag släppa det för den här gången. Låta hålet bara vara där. Det finns där, jag accepterar det. Kanske krymper det, kanske fylls det med annat. Men om det inte gör det, så får det vara så också. Det är en del av mig.