Satan, vad rädd jag är för att inte klara den här veckan. Magen sugs ihop i kramp och andningen sitter i halsen.
Jag vill skrika ner himlen och hålla fast den med händer vassa som klor, spränga mig själv inåt och krypa under en hud där jag vet att jag får stanna. Jag vill vara fast som i betong och ha de mjukaste händer omkring mig. Här, ensam i regnet vet jag inte om jag klarar mig alls. Jag kan inte kräva, inte ens visa och måste kväva ner det i magkrampen. Sömnen vill bära mig bort och låta mig slippa, men jag tvingar mig omtöcknad att vara vaken. Tung i lemmarna svider det när jag försöker andas djupt.
Jag älskar så förbannat.
4 kommentarer:
Du, det kan aldrig vara fel att älska. Det kan inte det. Men det kan vara svårt.
Åh vad det gör ont att läsa. Styrkekramar en masse. Och tankar, tusen tankar, som vill gott.
Jag tror inte heller att det är fel. Men vet att det kan göra förbannat ont. Jag vill inte det igen. Och jag vågar inte visa hur det känns. Eller jag kan inte. Försöker lugna, bara. Han gör bara gott, jag måste landa i det.
Tack för kramar. Jag har klarat mig hela dagen. Yogat oxå. Men det var svårt.
Jag har haft en usel dag, ska vi kramas? Gråta en stund tillsammans, över allt och ingenting, över det som händer människor, förluster, livets alla vedermödor, ledsenhet och litenhet? För att sedan snyta oss rejält, titta på varandra, skratta så magen hoppar och ta ett par steg till? Ska vi?
Trollet. Det gör jag gärna, det vet du...
Kram!
Skicka en kommentar