Och jag studsar och far, ramlar mjukt och slår mig hårt. Klättrar upp och vill, släpper och vill inte mer. Tar tag, nytt steg. Vinglar still och öppnar upp. Smäller igen när smärta säger hej. Två dygn på en timme och halva livet i magen. Fort, det går fort, mitt upp och ner. Faller som ett löv och hakar fast som en isdubb. Isen smälter och jag hämtar en flytväst med lite hål, ligger i den ett slag och låter isvattnet döva stormen.
Hur ska jag orka det här, jag kräks av åksjuka och skrattar ibland från bakom kräkset. Kan jag gå på lina utan balans? Jag gör det nu. Händer håller, stöttar och drar mig framåt och uppåt när jag inte gömmer mig. Andetagen räcker inte alltid och det blir tomt och svart. En stark hand smeker min kind, eller kommer den att slå? Kan andas igen och det blir fullt och färg. Vaggas av en kropp som blir alltmer min och mindre. Sträcker mitt huvud ovanför slagen men duckar för himlen som kanske ljuger ändå.
1 kommentar:
Åh... Så igenkännande.
Skicka en kommentar