Jag testade. Det gick inte. Det blev middag hos ME och hennes kärlek
med alla barnen istället. Det började krypa i kroppen jättesnabbt
efter förra inlägget. Känns som rätt beslut. Jag är dålig på att
vara ensam och det är inte bra för mig, helt enkelt. De där timmarna
på dagen räckte.
7 kommentarer:
Man ska göra det man mår bra av. Och din ME verkar vara en fin människa och någon som du har det fint hos. Kramar!
Ja, hon är toppen. Hela familjen är toppen! Eller alltså, vi är familj. :). Vi åker på semester ihop, tar hand om varandras barn och firar jul ihop. Då är man familj, va?
Ja, jag mår bra med henne. Och med hennes underbara barn. Och som tur är tycker jag att hennes kärlek är en toppenkille oxå! :)
Ja, då är man absolut en familj. En fin familj som man valt själv, vilket gör en himla stor skillnad i mycket.
Och det låter ju alldeles strålande att hennes kärlek också är prima ;).
Men då är det nästan som att säga att vi måste lämna hemmet för att vi ska vara med vår familj, bara för att liksom. Bra val tycker jag.
ME älskar dig!! /ME
Vilket klokt beslut. När det är sådär rörigt i skallen... så blir det ändå bara skit, om man inte kan ro i land ensam.
Tycker det var starkt gjort av dig att söka sällskap.
Ett noll till dig liksom!!!
Tack fina. Osynlig, du har nog rätt. Det där med att slita i ensamhet när det bara är kantigt och gör ont... Näe. Det kan bara vara dumt.
Skicka en kommentar