i bakgrunden ganska länge. Över ett år, faktiskt. En vansinnigt fin
kväll. Jättefin, charmig kille. Uppenbart nyfiken på mig.
Och jag? Som en död fisk inuti.
Jag gick hem tidigt och har kämpat mot impulsen att ringa Ettan. Och
mot impulsen att bara åka över, inte minst.
Saknar honom enormt och skulle bara vilja krypa in i famnen på honom,
där jag kände mig trygg ett tag.
Vilket knäppo man är.
3 kommentarer:
Mer trygg med någon som inte vill än någon som verkligen gör det?
Nä. Det var när vi hade det bra och han ville som jag kände mig trygg.
Jag saknar den Ettan som var kär i mig. Inte den han är nu.
Som sagt. Knäppo. Jag.
Kram på dig.
Skicka en kommentar