Sörja på sniskan

Jag kör av banan. Befinner mig en bra bit från basläget. Kaos hemma, ingen ordning alls. Gör av med pengar jag inte har. Hinner inte med på jobbet. Hinner inte med min familj som behöver stöd där på andra sidan jordklotet. Hinner inte ge barnen det jag vill ge. Hinner inte ge vänner med brutna armar och hjärta och med döda pappor den tid och omtanke jag önskar ge. Jag räcker verkligen inte till för att renovera underbara torpet och känner mig därför mest stressad över att vara där.

Jag har fått i hemläxa att sörja det som inte blev. Det jag hoppades på, drömde om och trodde skulle bli. Min psykolog säger att det är okej att sörja det. Jag har svårt att tro henne. Jag har ju en massa bra saker i mitt liv och borde vara tacksam och hålla käften. Right? Men hon envisas. Vilket leder till att jag gråter som ett barn när jag sitter hos henne. Men jag har inte börjat snyfta runt på egen hand förrän nu. När jag inte befinner mig basläget. Det gör det besvärligt och troligen med en massa mer saker indragna än vad det ska vara. (Som att jag saknar O. Han är ju trots allt ganska mycket den som symboliserar det jag trodde, ville och hoppades på. En av de viktigaste bestånsdelarna i det jag var säker på var min framtid. Mina drömmar.) Det svåraste med läxan är att jag ska vara ledsen och känna att det är okej att vara det. Inte döma. Inte sörja och tycka att jag får skylla mig själv för att det är som det är. Bara sörja. Och säga till mig att det inte är konstigt att jag sörjer. Jag ville ju verkligen, i alla år, ha det. Nu är det försent. Sörj, acceptera.

Problemet nu är att jag tror att det gör lite FÖR ont. Rädd för att plocka fram känslorna, risken finns att det snurrar ner för hårt. Så jag håller det i från mig lite till.