Tänka sig

Jag fyller 40 i år. Jag har under åren jag levt förlorat min pappa,
min brorson (min närmaste), min mamma, en bror, en kusin, mormor,
morfar, farmor. Lägg där till några brustna relationer.

Bara med det som utgångspunkt kan man ju tänka sig att jag vet en del
om sorg och sörjande. Men nej. Det har visat sig att jag är dålig
på att sörja. Det kunde man ju inte tro, då jag gråter en massa och
halkar ner i depression mellan varven. Eller har åtminstone gjort
rejält en gång. Men det är visst inte samma sak. Nej. För jag
sörjer inte bara. Jag kopplar på en massa annat på sorgen. Alltid i
form av dömande tankar om mig själv. Som att jag får skylla mig
själv, att jag borde ha gjort annorlunda ( främst vid relationer som
gått åt skogen, då) eller att jag inte borde vara ledsen för jag
har ju så mycket att vara tacksam för. Och ÄR ju det också!
Framförallt det där sista har jag trott varit en bra grej. Att jag
har det bra, andra har det värre, jag ska vara tacksam... Att det var
bra steg i sorgebearbetning. Jag har visst haft fel i det. Det leder
nämligen till, allt detta ovanstående, att jag inte tillåter mina
känslor som de är. Jag skäller på mig, jag förminskar, jag hamnar
istället på ett annat slags mörkt ställe och gråter över det.
Inte över det primära, det jag egentligen är ledsen över. Jag har
nu i två veckors tid försökt att bara sörja. Bara en kort stund då
och då. Men det har blivit stopp. Nästan så jag sett mig själv
frenetiskt vifta bort det som gör ont, det som skaver och finns
därinne.

Efter mitt besök hos psykologen igår, då vi dryftade detta bl.a.,
och allt annat som sätter mig i obalans just nu så förstod jag
plötsligt litegrann. Och i kväll har jag för första gången på 2,5
år sörjt att O lämnade mig. Bara det. (jag grät dagligen i 8
månader då det hände, så det är inte så att jag inte gråtit.
Snarare så att jag tyckt att jag fasiken måste ha sörjt klart det)
Utan att koppla på en massa annat. Jag tröstade mig och sa tröstande
ord om mig själv inne i mitt huvud. Jag grät och tröstade i kanske
två minuter. Grät och tröstade.

Det har jag aldrig någonsin gjort förut.

Tänka sig.