Inga filmkyssar här inte. Till att börja med.
Det var värme, leenden, försiktigt, lite fumligt, fint, mjukt.
Vad som hände sen behåller jag för mig själv.. Men han får mig att
bara vara. Jag. Som jag är. Trots att lamporna är tända.
Och det... Är helt unikt.
Nu längtar jag efter honom igen. Det var en timme sen jag lämnade
honom.
Jag är illa ute.
2 kommentarer:
Behöver inte alls vara så att du är illa ute. Det tror inte jag. Däremot tror jag att det kan vara så att du har hittat rätt. Rätt är det nämligen när någon får en att vara sig själv. Och vara lugn med det.
Kramar! <3
Fast jag är ju inte lugn alls! Precis när jag är med honom, ja. Men inte mellan. Och det kanske är rätt för mig. Men det är ju inte allom givet att det är det för honom bara för det.
Det vet vi ju sen tidigare.
Skicka en kommentar