Jag undrar vad det är som gör det, är det jag..?
Det blir lite fel, jag blir sårbar, men jag gör faktiskt så gott jag
kan. Jag springer och yogar istället för att kräkas, jag klappar
istället för att hacka.
Några saker har förändrats stort.
Jag ger inte lika mycket, men får tillbaka. Jag är förundrad och
undrar om det är något i kosmos som studsar omkring och sprider lite
stoft som landar på mig och gör den steniga vägen lite ljusare, lite
enklare och lite mindre brant?
6 kommentarer:
Tänk om det bara är din tur nu. För att du är du. Det kan vara så.
Tänk om det bara är din tur nu. För att du är du. Det kan vara så.
Jag har tänkt så förr. Det tror jag inte på längre. Jag hoppas att det jag gör annorlunda nu ska leda till något mindre smärtsamt. Det får räcka som förhoppning...
Jag sprang länge runt och fixade, trixade och gav och hjälpte...
Hade svårt att ta emot hjälp - viktigt, viktigt att klara sig själv....
Ibland var jag som en urvriden trasa och kände mig eländig och utnyttjad..
Efter att ha blivit omkullknuffad av livet och i den sitsen att jag inte längre kunde klara mig själv och tvingad att be om hjälp insåg jag att man inte bara får hjälp utan vidare utan man måste kunna ta emot den också.
Jag insåg också att hjälp kommer och går - man ger och får tillbaks, inte alltid av samma människor. Och det är ok, det är bra att kunna ge och ta, då är man mer balanserad.
Jag tror att när man inser det får man frid och mår bättre och hamnar i en god cirkel där man vill ge och är glad när man får!
Kram
jag tror att det är du! Pepp! (ska försöka hitta det jag också)
Ja, jag tror det är Du, det är du som har gjort detta. Och jag beundrar dig mycket för det, för styrkan det kräver, för att du gick igenom all gråten och ensamheten. Något är annorlunda nu, desperationen tar inte över, dina ord är lugnare. Så tänker jag när jag läser ditt. Och jag ler, hoppas så för dig, på så väldigt många plan. Kram <3
Skicka en kommentar